Idag är det Islands nationaldag för hela slanten och före Sommar-OS hörs "Vulkanen" vråla från en enslig kortsida på Laugardalsvöllur tillsammans med det höga bruset ur hejaramsan "ÁFRAM ÍSLAND! ", men det är inte läktarkulturen på en fotbollslandskamp som jag ska dra ett streck över utan OS-historiken som jag ville sätta fokus på med små hänsyn till de externa länkarna.
1921 bildades alltså Islands Riksidrottsförbund (ÍSÍ) med syfte att göra sig känd i den internationella kretsen flera år senare trots att man debuterade tidigt sin elitsatsning med bara en registrerad atlet 1908, det dröjde fram till 1956 på sommarspelen i Melbourne som deras första historiska succé stod skrivet med bläckpenna och gammaldags papper, trestegshopparen Vilhjálmur Einarsson på en het novemberdag landade ena foten i sandfållan med ett hopp över femton och en halv meter och den ena funktionären tog fram mätstickan efter att ha viftat med en vit flagga som indikerade ett godkänt hopp, 16.28 m lyder siffran på griffeltavlan och allt detta räckte till silver.
Med de tuffa åren å sin sida har medaljkampen varit minimal och vad som krävdes hos Riksidrottsförbundets ledning är att dubbla på antalet deltagare men nöjde sig med bara en medalj på Los Angeles 1984 som togs av judokan Bjarni Friðriksson i herrarnas 95 kg-klass, efter en klen tröst i Atlanta hade elitsimmaren Örn Arnarsson klarat upp nationsrekordet i herrarnas 200 meter ryggsim och på friidrottsarenan var det ombytta planer när magman bryts upp från jordskorpan, stavhoppsfinalen på damsidan innehöll bara två viktiga saker, två av tre förhandsfavoriter rev ut sig tidigt och banat väg för Vala Flosadóttir att vinna en ganska överraskande bronsmedalj, åtta år senare var handbollslandslaget riktigt starka i försvarsspelet och i synnerhet på de riktigt jämna utslagsmatcherna mot Polen och Spanien innan man nådde en sagolik final mot de nuvarande världsettorna Frankrike.
När fansen i blå tröjor med vita ränder och röd kors tätt intill skall återigen invadera Stade de France sedan EM-äventyret 2016 kommer man att ta ut minst en bra deltagare på vift, ja och det blir ingen "vítaspyrna" utan Anton Sveinn McKee efter att ha kvalificerat sig på bästa anmälningstid i sin favoritgren på simbassängen och svaret kvarstår om en och annan simmare eller friidrottare vill ta sig in i den stora scenen.
