Vad är det jag kan säga om Australiens OS-historik genom åren? Svaret är ganska enkelt sedan debuten 1896 och satte hela sin sportintresse på världskartan med storm tack vare en fin öppning på satsningen med bara en deltagare som tog landets två första guldmedaljer även om dess Olympiska Kommitté bildades exakt ett år innan man inledde äventyret i Aten tillsammans med Ungern som jag skrev om i ett tidigare inslag, vid de tidiga årens turneringar har man samlat bara fyra till sex medaljer från en arrangörsort till en annan men sedan tänds en ny gnista, inför OS i London 1948 tvingade AOC: s verkställande boss Sir Harry Alderson att dubbla antalet deltagare till 77 stycken i hopp om att ta hem minst tio medaljer genom att dra streck på de små kvadraten under färgpigmenten och det blev så, hela tretton stycken om man räknar in de två gulden som togs av Jonny Winter och Mervyn Wood.
1956 har den internationella Olympiacirkusen vänt på färdriktningen till Melbourne och arrangerat för första gången ett hemma-OS framför publiken genom invigning på en cricketbana av alla ställen, väl där hade de 314 deltagarna direktkvalificerat sig sett till den nationella kvoten och över de sexton dagarna fick hemmalaget vinna 35 medaljer varav tretton guld och placerat sig trea i medaljligan, snacka om sådana siffror och medaljkavalkaden fortsatte ända tills man nådde Montreal med den tuffaste uppgiften på sin repertoar, här var det nog bara första och enda gången som man tog hemresan till Canberra utan en guldmedalj runt halsen, vikarien till Edgar Tanner vädjade till reform och den sistnämnde lämnade uppdraget som högsta chef med omedelbar verkan efter andra kvartalet 1977.
Efter de små framgångarna i fyra raka OS-turneringar hade spelen i Atlanta 1996 betraktats som en värdig revansch genom någon slags förenkling av kvalsystemet på vissa sporter, vad som är felaktigt efter genrepet är att man vann fler brons än guld enligt planerna och från och med historiens andra Sommarolympiad på hemmaplan i Sydney kan vändningen gå åt rätt håll med simstjärnor som Geoff Huegill, Michael Klim, Grant Hackett, Chris Fydler, Ian Thorpe och kanske en liten "honourable mention" till friidrottaren Cathy Freeman som gjort ett jättestort intryck på Telstra Stadium och damlandslaget i landhockey med lagkapten Renita Farrell i spets.
I hela sin OS-historik hade elitsimmarna svarat för de 69 guldmedaljerna man vunnit totalt enligt färsk statistik om inte friidrottarna eller bancyklisterna hade direkt samma "power" i lårmusklerna men rekordet i antalet guld på en och samma turnering från Tokyo är tangerat med noteringen från Aten 2004 efter att man såg Bradley McGee, Ryan Bayley och Anna Meares rulla fritt i velodromen, till de Olympiska Spelen på Frankrikes metropol kommer jag följa en del nya världsstjärnor från landet som är otroligt tokiga i vattensporter, med större expertis kan forspaddlaren Jessica Fox bli en förhandsfavorit och på simbassängen är Jack Cartwright, Sam Short och Mollie O'Callaghan de mest intressanta deltagarna som vågar försvara Australiens färger till fler guld än oppositionen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar