De regerande världsmästarna i rugby Sydafrika har en ganska brokig anekdot gällande dess OS-historik, landet gjorde debut 1904 i St Louis och inte gjort ett stort intryck förrän 1908 med två historiska medaljer trots det svaga antalet atleter i registret, kontinuiteten förlängdes vid olika årtionden, målet på 10 medaljer nåddes i Antwerpen 1920 efter att man blev rankade på en sjundeplats som bäst 1912, några år efter dragkampen mellan olika fronter hade Sydafrika samlat åter ett helt OS-trupp vid de fyra kommande turneringarna innan de blev relegerade av IOK p.g.a. det parlamentariska utspelet, bara för att det numera nedlagda National Games Association inte fullföljt den undre kammarens stadgar.
Mitt i utanförskapet fick en del Maghreb-länder tacka nej till sommarspelen i Montreal 1976 p.g.a. just Sydafrikas idrottsliga länkar med Nya Zeeland ända sedan "All Blacks" åkte till Johannesburg eller Bloemfontein för att spela landskamper som direkt anklagelse till FN, väntetiden fick dröja fram till början på 1990-talet när brännmärkningen och splittringen av olika kulturer skulle ebba ut och idrottsturneringen på katalansk mark 1992 har återkomsten skapat ramaskri bland fansen när den gamla flaggan ersattes av något annat och "De stem" suddades ut till fördel av Beethovens nionde symfoni, så till 1996 när fanans nya färger visades upp för första gången på Atlantas friidrottsarena efter det första av tre VM-guld som rugbylandslaget hade tagit hem året innan inklusive "Bafana bafana" i fotbollens Afrikanska mästerskap på hemmaplan lite längre fram i tidsramen, här på denna årgång hade gnistan tänts på nytt tack vare två kvinnliga simmare (Penny Heyns & Marianne Kriel), efter att en viss Hestrie Cloete flexat med armarna inför upphoppet till dubbla silvermedaljer respektive världsårsbästa med ett VM-guld emellanåt var herrstafettlaget i simning väldigt spektakulära när Roland Schoeman, Ryk Neethling, Lyndon Ferns och Darian Townsend slagit tre reservbetonade favoriter till OS-guld i 4x100 m frisim.
Nya framgångar skulle gå till väga efter att ha lämnat Beijing med bara ett silver i skrinet, när OS-ringarna bytte arrangörsstad till London under den fyraåriga cykeln med goda besked så hade Sydafrikas Riksidrottsförbund (SA Sports Confederation) uppdraget att skära ned antalet deltagare till 125 jämfört med 136, medaljfördelningen kändes ganska lyckosam och de urstarka männen under vatten, ni vet Chad le Clos och Cameron van der Burgh gjort exakt vad de föregående mästarna från Aten 2004 fick mäkta till fast individuellt, i Rio var antalet medaljer nästintill identiska som vid de föregående åren och världsrekordet satt av Wayde van Niekerk fick stå pall efter att noteringen från VM i Sevilla 1999 klassades som okrossbar vid den tidpunkten utan någon vindpust och Tatjana Schoenmakers taktiska drag senast ledde till både guld och silver i bröstsim.
På ett klenmodigt vis kan riksidrottsförbundets högsta chef räkna med att ta ut ett hundratal atleter och dela in dem i respektive idrott, i Paris kommer exempelvis två mountainbikecyklister, två kanotister och landslagstrupperna i landhockey respektive vattenpolo göra upp om medaljerna men jag ska hålla utkik på Adriaan Wildschutt i medeldistanslöpning eller varför inte Kaylia Nemours största rival Caitlin Rooskrantz på gymnastiksalen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar