Med "Der Bundesadler" överst till höger på skjortan är det nog symbol för övervägd styrka och präktighet när man pratar om Tysklands OS-historik trots att man debuterade som kejserlig imperium år 1896 i Aten med nitton atleter och tretton medaljer på kontot följt av de likgiltiga framgångarna in mot Stockholm 1912 och vägran att delta under en åtta år lång period men sedan hade de toppat medaljligan bara en gång och det skedde under den mest makabra perioden.
Skadorna reparerades i långsam takt och gjort att landet kom tillbaka bara för en gång i Helsingfors 1952 med bara ett hop av silver och brons innan splittringen ger vika mellan olika fronter, den helvita dressen förmår det forna Västtysklands symbolik medan grannen, det forna DDR typsnittat en ganska topphemlig dopingprogram, publiken kände sig oroliga inför vad som skulle hända på friidrottsarenan eller andra anläggningar under en Sommarolympiad och efter Berlinmurens fall så enades de båda landmassorna och raderat bort det förflutna ur dagboken, det som idag är det enade Tyskland har man återtagit lusten att vinna i båda årstider och från och med Albertville 1992 är statusen som världsetta i kälksporterna (rodel, bob och skeleton) värt korundens hårdhet till priset av de mest dyrbara guldflagorna.
Över till sommargrenarna när spelen anno 1992 arrangerades i Barcelona kunde ett enat land återspegla medaljvalörens glasklara textur, här på katalansk mark var bancyklisterna Guido Fulst, Michael Glöckner och Jens Fiedler otroligt snabba med sina cyklar runt den ömtåliga velodromen medan den störste friidrottsstjärnan på den tiden Dieter Baumann hade utklassat motståndarna med guldet runt halsen och det här var ju senaste gången en centraleuropé slagit någon från Maghreb-länderna i herrarnas 5 000 meter, örnens vingar fortsätter att generera lyftkraft när Tysklands OS-delegation landade i Atlanta till 1996 års upplaga av Sommar-OS med hela 465 deltagare på pilgrimsvandring under invigningsceremonin, återigen blev det medaljkavalkad och cementerat tredjeplatsen i medaljligan tack vare Lasse Riedels gyllene läge i herrarnas diskuskastning och på Sydney i det nya årtusendet var Stefan Nimke och Robert Bartko de stora hjältarna i velodromen med tillägg till Birgit Fischers guldsamling.
Senaste gången Tyskland placerat sig som etta i medaljligan skedde på Vinterolympiaden i Turin 2006 men styrkorna som balanserats med svagheter i sommargrenarna fortsätter att gå som räls om man heter Britta i förnamn, fäktaren Heidemann respektive elitsimmaren Steffen lyfte upp varsin guldmedalj framför publiken till kommentatorernas förtjusning på ARD: s studio i någon av landets olika storstäder, landhockeygrabbarna tog sin tredje OS-titel genom en ganska storartad försvarsspel av backarna Moritz Fürste och Oliver Korn; på de tre senaste turneringarna hade antalet guldmedaljer alternerats mellan åtminstone tio och minst femton beroende på spelsystem i skjortfickan, bröderna Robert och Christoph Harting försvarade sina valörer i fyra års mellanrum och på japansk mark senast hade Julia Krajewski varit ostoppbar i den individuella fälttävlan medan min stora inspiration bland Typ 1-diabetiker Alexander Zverev tystade kritikerna med att ta hem OS-guldet och klargöra en motivation som föreläsare framöver.
När Tysklands Idrottsförbund (DOSB) kommer skicka ut cirka 400 direktkvalificerade atleter till Paris är det rätt läge för mig att handplocka ett par förhandsfavoriter som jag ville helst följa på TV, gymnasten Sarah Voss kan slåss om en eventuell medalj i damernas mångkamp om inte de andra ville fortsätta leverera högre siffror i programmet, på friidrottsarenans teknikgrenar är Julian Weber och Kristin Pudenz värdiga att kasta sina redskap mot nya längder och på herrarnas tiokamp kommer Niklas Kaul ha siktet inställt på poängsamling fram till en plats på podiet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar