De baltiska ländernas olympiska historik fick etsa sig i varenda idrottares pulsåder och levt ur olika skepnader, först som enskilda länder innan man drogs in i en olycksalig värld under Kalla Kriget och från och med upplösningen 1991 har de tre staternas order återinrättats som separata statsskick ur olika språk.
Blått och svart som fotbollsklubben Internazionale Milano är sedan dess Estlands färger på matchstället, trots sin brokiga historia kunde de debutera i Antwerpen 1920 och vunnit en del medaljer i bagaget men på modern tid fick medaljsamlingen att stagnera på grund av den hårda konkurrensen med de större nationerna som hade bättre resurser, 1992 var året då det moderna Estland fick sin stora referensmärkning på två hjul och ställbar framgaffel genom Erika Salumäes överraskande seger i damernas sprint på velodromen i Barcelona men längre fram i tiden var friidrottarna plus en del fäktare dem som fått den riktiga stjärnglansen, störst av dem alla var diskuskastaren Gerd Kanter vars guldmedalj i teknikgrenen på "Fågelboet" i Beijing klassats som en hjälteinsats och jakten på guld de kommande åren dröjde förrän nästa turnering i Tokyo med Erika Kirpu och Co. som vann lagtävlingen i damernas värja.
Likadant går till Lettland som är känd för sina framgångar i kälksporterna med Martins Rubenis, Martins Dukurs och bobåkaren Oskars Melbardis på sportbilagornas framsida, i sommarsporterna däremot lyder en annan historia med enstaka medaljer att tillgå på repertoaren, cykelstjärnan Dainis Ozols hamnade i skuggan av Kaspars Ozers jobb som hjälpryttare åt andra kamrater i en känd proffslag på Girot eller Vueltan men fixade annars ett brons på linjeloppet i den katalanska solståndet, deras första guld i den lettiska OS-kommitténs "Hall of Fame" tilldelades på gymnastiksalen av Igors Vigrovs i herrarnas fristående golv, i Aten fick man samla fyra stycken silvermedaljer innan Maris Strombergs vann två raka OS-guld som mountainbikecyklist och lämnat Tokyo med guld efter en lottlös turnering i Brasilien.
För exakt hundra år sedan gjorde Litauen OS-debut i Frankrikes metropol innan vändningen krängde åt rätt köl på katalansk mark 1992 när Romas Ubartas blev nationalhjälte i herrarnas diskuskastning genom landets första historiska OS-guld med en fortsättning av följetongen signerat Virgiljus Alekna i Sydney år 2000 respektive Aten '04 och sedan fick jakten på fler guldmedaljer stanna av trots flera försök att ro hem en mer ädlare valör i kanotsprintens anläggning.
Till den kommande turneringen i Paris kommer de baltiska länderna förlita sig på en generationsväxling samtidigt som de mest erfarna atleterna ville ha mer muskelkraft i rätt riktning, några exempel på dessa är Rasmus Mägi som specialiserar sig i 400 meters sprint och lagkompisarna i det estniska landslaget Karel Tilga respektive Janek Õiglane vill hellre satsa på guld än silver i herrarnas tiokamp, storfavoriten för Lettland är klart och tydligt spjutkastningens järnlady Lina Muze medan Litauen förlitar sig på sonen till en olympisk legendar i just diskuskastning (Mykolas Alekna) och två riktigt bra simmare på herrsidan men på förhand är Aleksis Savickas inte direkt släkt med tyngdlyftaren Zydrunas som gjort sig känd i Strongman-kretsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar