Dags att skriva om en av flera stora länder som gör avtryck inför Sommarolympiaden som spelas på Frankrikes metropol, efter det korta snacket om Storbritannien är det nu Italiens tur att klä sig i blå tröjor och vita byxor med stolthet och mod.
Enligt historik hade landet skickat sin första atlet lagom till första upplagan av de moderna sommarspelen i Aten år 1896, därefter hade det dröjt fyra år till första medaljkavalkaden på Frankrikes metropol och legat i dvala på St Louis förrän de nya framgångarna fått stegra mitt framför en talare som höll en alltför hög ton, senaste gången man såg Italien bland de tre bästa i medaljligan skedde under de gyllene åren hemma i Rom 1960, flera år efter skadereparationen och återkomsten på toppnivå 1948 med toppnamn som Livio Berruti, Francesco Musso, Ottavio Cogliati och herrlandslaget i vattenpolo.
Antalet guldmedaljer i de efterföljande turneringarna begränsades p.g.a. höjdskräcken i Centralamerikas utbredda knutpunkt, avbrottet i München 1972, risken för jetlag i Montreal och sedan kunde medaljläget åter vara på topp genom de sexton tävlingsdagarna i LA 1984 när Alberto Cova och Luciano Giovannetti lyfte nationen till nya höjder, efter att ha vunnit fjorton guld, sex silver och tolv brons kunde tillvaron på sydkoreansk mark bli ännu tuffare tillsammans med den jättelika pressen efter Fabio Casartellis insats på landsvägscyklingen i Barcelona 1992.
Nästa turnering i Atlanta fyra år senare hade den italienska OS-kommitténs VD på den tiden Mario Pescante skickat ut 340 deltagare dit för att slåss om äran oavsett kulör på ädelmetallen, fyra av de tretton guldmedaljerna gick till bancyklisterna medan herrlandslaget i fäktning ledd av lagkapten Maurizio Randazzo säkrade segern på lagtävlingen i herrarnas värja, likadant hade OS i Sydney också fått samla tretton guld på huvudkontorets breda hylla genom hjälterollen satt av simmarna Max Rossolino, Domenico Fioravanti och i fäktningens smala pist fick Randazzo & Co försvara guldet från den tidigare turneringen efter att ha besegrat storfavoriten Frankrike med uddamålsvinst, på damsidan hade Valentina Vezzali siktet inställt på dubbla OS-guld i en och samma turnering tack vare en hård kamp mot Rita König som var stark i kontringsspelet.
Medaljsamlingen i både sommar- och vintergrenarna tycks leda till en annan story om man jämför olika händelser som kultförklarats på enstaka sportprogram i Rai Uno eller Mediaset, vem tycker att Silvio Fauners spurt på Björn Dæhlie var värt en evig etta på listan eller varför inte Sofia Goggias störtloppsåk som lett till en efterlängtad guldmedalj, jag under tonåren hade röstat fram Armin Zöggelers fantastiska rodelåk i Turin som en klar publikfavorit i undersökningen framför Giorgio di Centas enastående glid med fästvallan på femmilen medan medaljläget på de fyra senaste sommarspelen tycks sväva i vågskålen mellan åtta och tio guld bara för att man tog hem fler brons i Tokyo när den försenades med tolv månader p.g.a. inreserestriktionerna.
Vi vet att Italien inför resan till Paris har ett par bra simmare, friidrottare, cyklister och judoka som åkte upp i trappsteget från det civila till stjärnstatus med gott rykte, mina favoriter till guld oavsett disciplin går ju till fäktarna eftersom de flesta utövare i sporten som gjorde intåg i de moderna spelen år 1896 är medlemmar i poliskåren respektive Jägarförbundet och de största stjärnorna heter Alice Volpi, Davide di Verioli, Andrea Santarelli, Tommaso Marini och Guglielmo Bianchi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar