Att tävla för Frankrike med algeriska rötter känns inte som sakprosa längre med tanke på de politiska spänningarna länderna emellan, speciellt slagsmålen som föranlett kolonialstyret i över 130 år innan man förklarade Algeriet som självständigt anno 1962 och det är därför jag precis som alla andra i mitt lands gemenskap hyllar våra martyrer som fick slåss för sina liv.
För ett par månader sedan hade jag skrivit en fördjupad inlägg om nationalhjälten Kaylia Nemour; den Olympiska guldmedaljösen på barr som försvarat sitt fäderneslands färger efter osämjan med Frankrikes gymnastikförbund över träningsprotokollet och idag är det nog så att jag följer en idrottsutövare vars resa var fylld med motgångar och mardrömmar men hållit medaljdrömmarna vid liv genom sin resiliens och uthållighet, hans namn är Samir Ait Said och han är en erfaren ringmästare med gott samvete.
Efter EM-guldet 2013 i Moskva med tillägg till ett par silvermedaljer och brons i lagtävlingen skedde det ofattbara under Sommarolympiaden i Rio 2016, fransosen skadade sig allvarligt vid landning över hoppbordet och ena skenbenet knäcktes itu, han opererades exakt samma dag innan han rehabiliterade sig med åratal av hårt arbete på agendan och när Samir kom till Stuttgart för att delta i VM hösten 2019 så höll han kvar medaljlöftet efter farsans bortgång, till publikens jubel fick han äntligen säkra bronset och därmed kvala sig till ytterligare två OS-turneringar men föll på målsnöret av en grekisk ringmästare båda gångerna och äventyret fortsätter ända in på slutet till Los Angeles om ett par års tid.
"Genom hela min barndom fram till min målsmans sista andetag, han lyckades göra mig nöjd. "
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar