Historielektionen om denna riktigt fina årgång har varit fyllda med underbara stunder, exklusiva rubriker och allt annat som gick i periferin, jag vet att 1995 är en otroligt stark tidsperiod dag ut och dag in och därmed så ska jag ge tre olika ögonblick både idrottsligt och kulturellt.
På racerbanorna så valde jag två riktigt starka minnen i arkivet, den ena är ju Kanadas Grand Prix på Gilles Villeneuve-banan i Montreal; Michael Schumacher låg länge på förstaplatsen innan elektroniken strulade till på varv 58 av 69 och då passade Jean Alesi på att gå i full blås med tolv vilt vrålande cylindrar under huven till karriärens enda GP-seger framför de tillresta fansen som invaderade start och målrakan efter den rutiga flaggan.
Mer överraskande var sommarens största höjdpunkt Le Mans 24 timmars en trendsättare på tabloiderna för det var där som McLaren F1 GTR lyckades krossa motståndet i oförutsägbara väderförhållanden, bilen i fråga hade en mörkare grå nyans med #59 på dörrtrösklarna och kördes av tre erfarna förare som kan det här med långlopp i minnet, därför som det klassiska evenemanget i dess 63: e upplaga hade varit nervkittlande på bästa möjliga vis och hur kunde en GT-vagn slå de snabbare LMP1-bilarna i både bränsleekonomi och allmän toppfart på raksträckorna trots en del begränsningar.
VM i friidrott anno 1995 på Ullevi i Göteborg gav mig som treåring någon form av adrenalinkick när jag hade ett svagt minne om ett rekordhopp i herrarnas tresteg, britten Jonathan Edwards i sitt andra försök mäktade till med ett jättehopp på den västgötska solnedgången, trots liten motvind fick noteringen på 18.29 meter stå sig i många år och räckte till guld, en annan världsetablerad friidrottare i form av vår egen Kajsa Bergqvist gjorde internationell debut här och tävlade i grundomgången innan utvecklingskurvan klättrade sakta uppåt och ledde till OS-brons fem år senare inklusive ett efterlängtat VM-guld ca 320 dagar efter fotskadan som stoppade henne från OS-närvaro i Aten 2004.
På nöjes- och kultursidan är det andra grejer som råder definitionen av en bra årgång, i långfilmens värld har jag röstat fram tre olika filmer som mina största favoriter, "Casper" handlar om det lilla vänliga spöket medan de två andra är riktiga dramathrillers, den ena går under titeln "Seven" och "Heat" som jag såg på SVT innan nyår var otroligt spännande i mina ögon även om jag hade ett exemplar av filmen på videoband en gång i mitt hemland.
I musikvärlden hade den s.k. "Bristol-scenen" inträffat och skapat en rejäl ramaskri bland kulturjournalister över hela Europa, bandet Blur svepte prisskåpet på Brit Awards det året i och med fejden med Manchesterbaserade gruppen Oasis fått sina respektive fans att ge en ren adrenalinchock, när jag var tre år gammal fick jag på TV-skärmen en gång se ett par musikvideon i svartvit kontrast eftersom Liam Gallagher och hans manskap med låten "Wonderwall" gått upp som listetta genom hela hösten 1995 och vid samma tidsperiod hade franske filmregissören Philippe André blivit prisad för sitt arbete med en av årets kanske bästa musikvideon som någonsin producerats, den precis som Oasis "Wonderwall" var filmad i svart och vitt och han använde postmodernism i ett smalt rum med streckkodsfärgad motiv på väggarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar