Efter det som hände med Garry Jacobson innan midsommarafton hade Australiens bilforum V8 Sleuth passat på att skriva en specialinsatt kolumn om förare som lämnat olika stall i förtid.
Första exemplet spårades redan 1997 när Steve Ellery i det andra sätet hos Tony Longhursts företag fått droppen efter fyra deltävlingar trots ett billigt sponsoravtal med Konica Minolta, han rev kontraktet efter en het diskussion med teamägaren och lämnade Symmons Plains i trailern på GSR-stallets långtradare.
Steven Richards lämnade Garry Rogers Motorsport i förtid p.g.a. dennes lust att åka till Storbritannien för provkörning hos Nissans fabriksteam i BTCC, debuten gick inte till rätta men ändå körde för just Nissan och tog tredjeplatsen i 1 000 km-klassikern för Europeiska standardvagnar 1998 om inte den lediga tävlingsplatsen paxades rätt så onödigt av den då 21-årige Garth Tander.
Veteranen John Bowes sejour hos John Briggs Motorsport varade inte de tre hela tävlingssäsonger han hoppades på, han berättade för bilforumets grundare Aaron Noonan många år senare i en podcast att depåmissen på Mount Panorama anno 2001 var det som föranledde frustrationen och Ford Australias stationschef Howard Marsden gav honom marschordern till fördel av Simon Wills men senare befordrades till Brad Jones Racing från och med säsongen 2002.
Greg Ritters debutsäsong hos Double Zero Motorsport år 2003 slutade på ett makabert sätt, fabriken stängdes bara en vecka innan Craig Gore köpte upp stallet och bytt namn till WPS Racing från och med den kommande säsongen, trots hans imponerande roll som teamkompis åt Marcos Ambrose på långloppen hade Prodrive-bossen Dave Richards signat in Ritter till FPR tillsammans med Jason Bright som draftades in från Paul Weel Racing, säsongen 2005 blev ljummet för denne Greg Ritter; bara en Topp 10-placering på kalenderårets första halvlek men efter att ha orsakat en masskrasch med Brad Jones och två andra bilar på Mount Panorama så tog han pipsvängen, lämnat garaget och lämnade ansvaret åt David Brabham istället.
Finanskrisen hos Dick Johnsons stall blev värre och värre när f.d. A1GP-stjärnan Jonny Reid sparkades efter bara tre deltävlingar av säsongen 2013, trots uppbackning av tredjepart är det bara att packa resväskan och berätta för Ryan Storey att ge en annan förare chansen, valet föll på en då ung Chaz Mostert som draftats på lån från Ford Performance Racing och hans karriär klickade rakt av med seger på Queensland Raceway och bröt lagets vinsttorka sedan 2010.
Gymnasieeleven Alex Rullo signades in av Lucas Dumbrell Motorsport på ett lånekontrakt men avtalet revs innan de två sista deltävlingarna trots att han fick dispens av FIA angående sin superlicens, man måste fylla minst arton bast för att klara av uppkörningen som "Kategori A-chaffis" och orsaken till varför han lämnade i förtid berodde på att nya ägare behövde mer lönsamhet för att klara av tituleringen med bara en bil på listan.
Sist men inte minst hade sagan om James Courtneys högt profilerade kontraktsförhandlingar varit på luppen före och under pandemin för drygt två år sedan, han tävlade på Adelaide hos Team Sydney med sponsorbyte på elfte timmen men fått sparken av ledningen till fördel av Alex Davison, den epidemiska skräcken gjorde att V8 Supercar-säsongen 2020 blev pausad innan Team Tickford vässade klorna och byggt en tredje chassi åt honom för den resterande delen av året.
https://www.v8sleuth.com.au/seven-shock-mid-season-supercars-splits/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar