Dags att summera en liten dos ChampCar-historia med en exklusiv artikel om det ökända racet över 500 miles i högsommarvärme, året var 1997 och Michigan 500 är värd för säsongens tolfte deltävling i den internationella formelbilsserien som nästan överträffar Formel 1 publikmässigt.
Inför racet på en superspeedway hade regelverksmakarna på den tiden tillfrågat alla team att skruva på en s.k. tunnelblockerare som sitter under Venturi-tunneln för att stoppa den höga fartens evolution på raksträckorna, långt innan den rätvinkliga "Hanford device" var nytt för den kommande säsongen av ChampCar World Series, kvalet vanns av Scott Pruett i en orange och gul Reynard med Fordmotor under huven trimmad av Patrick Racing före Mauricio Gugelmin i PacWest-bilen på första led följt av Raul Boesel, Jimmy Vasser, Parker Johnstone som startat från Pole position tidigare i karriären på just Michigan Speedway och glöm inte bort förhandsfavoriterna Alessandro Zanardi respektive Mark Blundell de forna F1-stjärnorna för varsitt team.
Alla 28 bilar körde sakta på formationsvarvet innan man väntar på klartecken från tävlingsdirektören Jim Swintal att veva den gröna flaggan till start på racet över 250 varv eller cirka 3,5 timmar runt den tre kilometer långa ovalen med 18 graders dosering, de fyra första på de två första raden nästan gått fyra i bredd genom kurva 1 och 2 redan på första varvet, fajten mellan Pruett och Gugelmin om förstaplatsen såg ut som en liten sprint till den rutiga flaggan medan Christian Fittipaldi gick in i depån och bytte bakdäck jättetidigt, jag tror att brasilianaren i Newman Haas Racing fått en flat spot vänster bak vilket är problematiskt efter bara två varv in i loppet, ett tiotal varv senare har stallkamraten Michael Andretti flugit fram från vad jag måste säga en otroligt dyster nittonde startposition upp till en sjunde förbi veteranen Bobby Rahal; expertkommentatorn Danny Sullivan uppgav att ventilen som kontrollerade turbotrycket inte funkade korrekt på kvalet under lördagen och det var därför som 1987 års vinnare av Michigan 500 startat långt bak i fältet, första gången det blinkade gult på lyktstolpen hände på det elfte varvet när P.J. Jones för Dan Gurneys stall blev förste man att bryta loppet med en brinnande motor på startrakan.
Under perioden bakom säkerhetsbil rapporterade Paul Tracy via radio till Team Penske-lägret att bakvagnen var lös mitt i slutsektionens kurvor, Pruett å andra sidan sa att bilen behandlade lite annorlunda med häftig tryck, alltså överstyrt och tyvärr fick Greg Moore bryta för tredje raka gången på de fyra senaste racen, en motorrelaterad problem i sin Player's Forsythe-bil var det som försatte den lovande kanadensaren till trubbel i mästerskapstabellen; Gugelmin ledde i 35 varv innan ett viktigt depåstopp under gul flagg blev så pass kaotiskt att han fick lägga sig bakom Michael Andretti ut ur betongen, racet återupptogs på varv 41 med André Ribeiro i ledning även om han närmade sig ett depåstopp under grön flagg men säkerhetsbilen kallades ut på fel plats vid fel tillfälle för hans del när Parker Johnstone åkte på en jättekrasch ut ur kurva 2, tur att han klarade sig utan stora skärsår runt bålen, armarna och även pannan och sedan fick växellådan på Ribeiros bil sitta fast i femman, resten av fältet ångade på när Andretti återigen gav Mauricio Gugelmin en liten läxa efter bensinstoppet, på samma varv hade ännu en växellåda pajat och det är ingen mindre än regerande mästaren Jimmy Vasser i en av Ganassi-bilarna bakom betongmuren.
Efter att Richie Hearn kastat in handduken med strul i turbon fick näste man att gå med i listan på dem som bröt med mekaniska fel, Newman Haas-teamets Crew Chief Ed Napman och dataingenjör Tim Bumps inser att Michael Andrettis bil ryker i bakvagnen och Danny Sullivan frågade ganska förtvivlat på kommentatorsbåset "Varför just växellådor? ", ja för att själva beståndsdelen utsätter mycket press när föraren svänger in i en kurva med fyra gånger gravitationskraften trots att han försökte lösa problemet med bilens balansfördelare, en "Weight jacker" som det heter på amerikansk engelska och Dario Franchitti ryckte iväg som loppets ledare vid omstart på det 86: e varvet av 250 innan Bobby Rahal körde förbi skotten i sitt första år på en formelbil med tre gånger mer effekt än vad en vanlig personbil gör, på fyra varvs mellanrum kom några blytunga bakslag som drabbat bilar med Merca-spis; Al Unser Jr parkerade sin Penske PC26 med en befarad vattenläcka och Franchitti på varv 101 fick se sin växellåda ge en rejäl pannbiff, på varv 119 åkte Bobby Rahal in i depån för service under grön flagg när manskapet krävde bara 12.5 sekunder att lägga på fyra nya däck och fullt med metanol i tanken innan Pruett och Zanardi är snart på väg in; Raul Boesel däremot har tävlingen nått vägs ände med en sönderkörd växellåda, in mot racets andra halvlek kraschade Rahal på exakt samma ställe som Parker Johnstone tidigare, han upptäckte Dennis Vitolo och lyfte på gasen för att undvika honom men forsade bilen rakt fram istället och in i betongmuren.
Omstarten gick på varv nummer 140 med nykomlingen Patrick Carpentier i ledning innan ett elektriskt fel på sin Reynard/Mercedes trimmad av Tony Bettenhausens stall gjorde att det blev en bitter sorti ur ett viktigt race i ChampCar-kalendern, bland de sju bilarna i ledarvarvet förutom Zanardi, Pruett och de Ferran finns engelsmannen Mark Blundell i den mycket igenkända Motorola-sponsrade bilen med en bränsleeffektiv Mercedesmotor, han var i toppform sedan han dominerade föregående veckans race i Toronto och flyger förbi Scott Pruett till en andraplats innan den ensamstående Patrick Racing-stjärnan skulle komma in i depån för ett stopp under grön flagg medan Zanardi fortsätter att rycka ifrån med ytterligare ett obligatoriskt besök på sidlinjen och plötsligt fick Pruett bryta med en krasch ut ur kurva 2, ägaren U.E. Patrick såg att det är för sent, han och resten av tekniska teamet packar verktygslådorna och bygga om inför nästa race på Lexington i delstaten Ohio.
Michel Jourdain Jrs Lola med Fordmotor i grönt och vitt ryker, ännu en växellåda går käpp rätt åt skogen i detta race redan på varv 184 av 250, ute på banan fick Bryan Herta lägga sig i om inte han är ett varv bakom ledande Alessandro Zanardi enligt grafiken och Penske-föraren Paul Tracy hänger också med i bataljen, han satsade på ytterspåret med högerdojan intryckt på gaspedalen, i respektive läger så vet man att mellan varv 204 och 213 är det rätt läge för ett sista depåstopp före målgång, bara fråga PacWest Racings ingenjörsduo Al Bodey och John Anderson när Bruce McCaw övertalade mannen med bensinslangen Tim Douvett att 90 kg metanol borde räcka för Mark Blundell att ta hem minst en pallplats i kampen om Topp 6 i tabellen.
Efter drygt två timmar och fyrtio minuter på klockan med totalt sex perioder bakom säkerhetsbil kunde Chip Ganassi via radio säga "You're the man baby, you're the man! " till Alessandro Zanardi som tar över mästerskapsledningen genom att vinna Michigan 500 anno 1997, han hade vunnit på stadsbanor och permanenta banor men här på Michigan Speedway gick löftet om att vinna på en oval som en dröm med 805 livsviktiga kilometer i minnet framför 171 000 åskådare och italienaren sa på Victory Lane att en Hondamotor tålde värmen mycket bättre än konkurrenterna oavsett fart och bensinmängd, ärkerivalen Mark Blundell slutade på en andraplats för Bruce McCaws stall med Gil de Ferran trea trots att han var ett varv bakom vinnaren med en senarelagd depåstopp att tänka på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar