När det ofta snackas om artistisk gymnastik på OS i sydkoreanska huvudstaden Seoul 1988 så tänker man på den helröda tyngdens laganda med tillägg till ett stycke individuell glans från rumänska superstjärnan Daniela Silivas; utöver de större rubrikerna kommer jag dela en liten insändare om en gymnast som hade rätten att slåss om relevans och inte att utmålas som perfektionist mot mellanstadieeleverna, på kort tid hade Brandy Johnsons vistelse i den absoluta toppen inte pekat uppåt tack vare en urskillningslös fejd mellan hennes egen tränare och landslagscoachen Béla Károlyi.
I samband med lagtävlingen fick en östeuropeisk domare tilldela 0.5 poängs avdrag på det amerikanska landslaget för olämpligt beteende framför en utövare, något som tränarlegendaren inte var nöjd med och i en intervju med en sportkolumnist hade Béla känt sig förbluffad över domslutet som kostade honom och kavalleriet minst ett OS-brons, teknikaliteten var ett faktum och turneringens stora utropstecken gick till det forna DDR som hade Dagmar Kersten och Dörthe Thümmler längst fram i ledet, medaljförlusten hemsökte henne men det stoppade inte hennes framgångssaga ännu.
Efter en tuff OS-turnering där Brandy såg Phoebe Mills slåss mot Silivas och Sjusjunova på de ojämna staplarna var livet i det fördolda präglad av en giftig tränarkultur som definierat glansdagarna utan att veta om det, att jaga efter perfektion från det sena 80-talet och en bit in på 90-talet anses vara värt en hård utmaning och bevis på rivalitet mellan henne och tärnan med tjeckisk påbrå (Kim Zmeskal) hade kablats redan 1990 i en av två inhemska turneringar cirka två år efter medaljmissen på hoppbordet mot Sviatlana Baginskaja från Belarus, sedan inträffade det här, i mitten av elitidrottskarriären fick bägaren rinna p.g.a. rädslan och dekadensen hon utstått för trots hennes förtroende med Kevin Brown; en av tränarna som anställdes av gympaförbundets ledning med resurser från universitetsklubben och tätt efter mästerskapet fick intresset att fortsätta med sporten som hon älskade stagnera men VM-silvret i Stuttgart 1989 på sin favoritgren inte höll måttet, tystnadsplikten och barnavården fick förtur än erfarenheten som mångårig veteran.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar