1990 släppte Opel en prestandaversion på direktörsbilen Omega A, den utvecklades i samarbete med GM: s dåvarande partner Lotus när folket på fabriken i Norfolk fipplade med motorns interna delar inklusive chassi och plåtkarosseriets paneler, dess nära tvilling hette Omega Evo 500 som tillverkats i 320 exemplar av Irmscher för att klara av kriterierna innan den användes som racerbil i Tysklands mest populära standardvagnsmästerskap DTM.
Motorn är en rak sexa som borrades upp till 3.6 liter och monterat två turboaggregat, effekten fördubblades från normala 203 till kolossala 382 hästkrafter, maxvridet höjdes till 568 Newtonmeter, det låter ju som att det fanns mer kraftåtgång än en utgående Ferrari 348, mer vrid än en Lamborghini Diablo GT och är dyrare i servicekostnader än en Audi V8 Quattro, dessutom fick Lotus lägga den vanliga transmissionen åt sidan till favör av en sexväxlad låda hämtad ur en Chevrolet Corvette ZR1 av generation C4 och den engelska bilfabrikatets grupp tekniker vände sig till australiensarna för att få tag på diffspärren ur en Holden VN Commodore.
När BMW E34 M5 ansågs vara tidernas bästa direktörsbil med hög prestanda fick den se sig slagen av värstingen trimmad i Norfolk av alla ställen fast av kontroversiell uppfattning, i Storbritannien fick en Lotus Carlton som den hette där borta med en ökänd nummerplåt dra ifrån Transportpolisens Opel Senator som körde bara 190 km/h, bilen i fråga bara for iväg som en sprintlöpare och även skakat av en polishelikopter i processen, här i Sverige återfanns ett gammalt videoklipp när Lotusen löpte ifrån en omarkerad radiobil på en svensk motortrafikled.
Mer än tre decennier senare är Opels värstingmodell ganska sällsynt på vägarna efter 630 exemplar i Europa och 320 exemplar i Storbritannien trots rubrikerna som fick Aftonbladets redaktion att ryta ifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar