Dags för det tjugofjärde avsnittet av min fina serie blogginlägg som rör Le Mans 24 timmars och dess anrika historia i fyra olika genrer, här kommer nästa kvartett med berättelser inför evenemangets etthundrade upplaga som körs om två månader.
Veckans första artikel i detta avsnitt handlar om förare som kom till Le Mans med allmän konsensus från andra racingserier, ni vet formelbilar, rally eller standardvagnar, på F1-kretsen fick snarligen tjugo förare använda sina erfarenheter för att tävla i långloppsracing som hobby eftersom dubblering mellan olika discipliner anses idag vara påfrestande men på 50- och 60-talen var det en annan grej och uppoffringen från årgångarna 2015 respektive 2018 gick som en blixt från klar himmel, bland rallyförare hade Björn Waldegård och Walter Röhrl tänkt att utmaningen runt klockan gick som tuffast på decennieskiftet innan Grupp C-eran tog fart, i modern tid hade tre fixstjärnor dränkt sig i champagne på podiet med mycket dramatik vid sidan om, för två år sedan fick jag skriva en exklusiv kolumn om Colin McRae på Circuit de la Sarthe 2004 medan berättelserna om två fransoser vid namn Sébastien radade upp många känslor från fansen på läktarna, våghalsen Loeb deltog ju två gånger i en Pescarolo Judd C60 och slutat tvåa som bäst anno 2006 och giganten Ogier hade tagit med sig en kvinnlig partner (Lilou Wadoux) till att komplettera äventyret som nia i LMP2 förra året.
Vi vet redan att Graham Hill cementerade sin racingkarriär med att vinna alla tre klassiker på fyra hjul (Monacos GP 5x, Indy 500 & Le Mans 24 timmars) men det finns ett par andra förare som tagit initiativet att dela styrning med en annan förare trots erfarenheterna i Indycar genom åren, först ut var A.J. Foyt 1967 och i någon av bilklasserna fick några av moderna tidens lirare ta chansen att klättra en gång på pallen som pristagare efter att ha druckit en karaff med kondenserad mjölk på Indy, bland andra Scott Dixon som tog hem Indy 500 anno 2008 och blev en viktig kugge i Ganassi-teamet sedan dess tillsammans med två andra Indy 500-vinnare Tony Kanaan och Juan Pablo Montoya; ägarrivalerna Roger Penske och Chip Ganassi återvänder till Le Mans på varsin bänk om inte den sistnämnde såg Earl Bamber, Alex Lynn och Richard Westbrook i en blåsvart Cadillac V-LMDh göra det bra ifrån sig på premiären i Sebring men fått mothugg gällande det andra fabrikatet som han delvis äger nämligen Peugeot.
Om två månader kommer Hendrick Motorsports rulla in för första gången en amerikansk "Stock Car" sedan länge när en uppgraderad Chevrolet Camaro med en överladdad V8 i begränsad effekt deltar under innovationsklassen "Garage 56" och föraruppställningen i fråga kombinerar nio stora titlar emellan.
"Cavallino rampante" på början av 1970-talet har varit en bitter period efter att "Giganternas kamp" slutade i två rutiga flaggor och fyra nederlag mot bestarna från Detroit, hälften av kritikerna säger att Ferrari skulle vara på väg mot nya höjder men fått låta pappersarken att vila utan anteckning från självaste Daniele Audetto; ni vet Scuderians gamle förbundskapten och man vågade säga utan förvarning att minst en pallplats i en nyare bil mot Porsches vinnarvapen skulle räcka när motorns slagvolym krymptes till bara tre liter.
Årgångarna 1970 och '71 fick privatteamen ansvaret att trimma varsin 512 S eller 512 M till framskjutna placeringar, ett nämnvärt besök på pallen signerat Tony Adamowicz och Sam Posey kunde inte matcha Helmut Markos och Gijs van Lenneps toppfart på raksträckorna ombord en Porsche 917K, det följande året var Scuderian närvarande på invägningen vid Place des Jacobins, veckan innan tävlingsdags kunde man sätta testdagens snabbaste varv men tyvärr fått dra sig ur p.g.a. dröjsmålet med växellådsbytet i den verkliga världen och för Daniele Audettos vidkommande är det droppen med långloppsracing på högsta nivå, modell 312 PB var den sista fabriksbyggda Ferrari-prototypen som antog utmaningen på Le Mans och förlitat sig med segrarna i produktionsklassen istället med en 365 GTB/4 högst upp i GT-klassen där fransmannen Jean-Claude Andruet var personligheten som gjorde kändislivet på racerbanorna mer eller mindre oansenligt.
https://www.24h-lemans.com/fr/actualites/les-annees-1970-de-ferrari-en-deux-duels-et-deux-gt-57242
Nästa tema är som sagt en tolvcylindrig symfoni med mycket fokus på hur denna typ av motor gjort såväl fans som utbildade mekaniker få gåshud på läktarsitsen liksom utmed depåmuren.
I början var raka fyror och raka sexor normen till att driva veteranbilar till succé på Le Mans, sedan kom genidraget satta av två italienska ingenjörer (Gioacchino Colombo & Aurelio Lampredi) som satte varsin fabrikat på racingkartan, en V6: a var ju avsedd för både vanlig personbil och racerbil så kan fördubblingen av antalet cylindrar göra bilens hjärta mer symfonisk som en tenor på spelning i Göta Lejon, första gången en motor med fyra cylindrar bättre än en V8 blev omskrivet på löpsedlarna skedde runt sommaren 1949 när en privatanmäld Ferrari tog hand om segern över 24 timmar på Circuit de la Sarthe, i de följande åren hade "Il Commendatore" förbisett sina bilar med en vinkeltolva under huven till mer succé på långa vägar genom modellbeteckningarna 250 LM eller 275 P som bästa tänkbara exempel om inte "Blå ovalen" gav aristokratin en större läxa.
Därefter hade Porsche respektive Matra brakat samman med sina V12: or under början av 70-talet, speciellt den sistnämnda märket när modell 670 vann tre raka titlar framför hemmapubliken med Henri Pescarolo som årtiondets största affischnamn, vid Grupp C-eran fick Jaguar motstå pressen med att borra en större slagvolym på sin V12: a, hela sju liter rättade sagt när en XJR-9 i lila grundfärg på nosen mäktade till med en bättre avgasljud än fabriks-Porscharna runtom sig och fram mot 90-talet var BMW på noterna med två helt distinkta vinnarmaskiner, en McLaren F1 GTR som överraskade konkurrensen 1995 respektive den aerodynamiskt effektiva LMP900-vagnen V12 LMR medan Ferrari behöll löftet att fortsätta driva V12: an i en tävlingsklar produktionsbil, år 2003 lyckades en Prodrive-trimmad Ferrari 550 GTS slå favoriterna Chevrolet Corvette som segrare i GT1-klassen och det sista vi såg med tolv cylindrar högst upp på pallen var årgångarna 2006-'10 fast dieseldrivet i min åtanke.
Med "downsizing" och elektrifiering på agendan kunde det ljuva ljudet på V12: an snurras på sista versen i den verkliga tävlingsformen men nostalgin kvarstår när vissa vinnarmaskiner deltar i historiska bilträffar på olika banor.
Popmusiken som blandas med ultrahög spänning på Le Mans är lika med rysningar i magen hos de flesta som traskar till en närliggande arena inte långt bort från huvudläktaren, livespelningarna på nattetid förblev något av en glädjespridare bland fanatiker av olika genrer, dels vifta ditt favoritmärkes flagga på dagtid och dels höja rockartecknet till artisten på stora scen.
Listan på olika band och popstjärnor är väldigt lång i mina tankar men bilmuseets kurator Fabrice Bourrigaud påpekade att Nick Mason från Pink Floyd hade varit på besök backstage hela fem gånger genom olika årgångar, lika i antalet med en fransos som bände gitarrsträngarna plus viljan att köra otroligt fort genom Cronk-y-Voddy Straight, ni vet vad jag menar och det handlade så klart om David Halliday; son till den framlidne affischnamnet Johnny.
Från början hade jazzmusiker och tonsättare från Dramaten lagt märke till skrivandet av dåtidens officiella Le Mans-hymn som instiftats 1934 innan den lades ner 1952 men fortsatte att användas av saxofonister och riksspelmän med säckpipor dock utanför start och målrakan, på modern tid hade de stora affischnamnen inom popmusik genererat hela 35 % av biljettintäkterna med mycket som stod på spel, bland annat fick Peter Doherty, Kaiser Chiefs, Razorlight, The BB Brunes, Gérald de Palmas eller varför inte Sharleen Spiteri från skotska indiegruppen Texas sätta avtryck från supportrarna som tycker om att köpa posters och autografkort på merchandising-tältet utanför entrén innan festandet håller på att braka loss.
Nick Mason själv säger att bilracing och popmusik är knuten som en skosnöre, detta genom ett halvt sekel sedan bandet Pink Floyds mest kultförklarade album "Dark side of the moon" fick sin megasuccé och på motsatt håll så sysslade han med bilracing trots familjetraditionen, farsan Bill som egentligen var manusförfattare till olika dokumentärfilmer var på räkenskap med sin nära vän Sam Davis som vann Le Mans 1927 i en Bentley, bandets ledargestalt förtvinade handlingarna till en strof ur "The wall" samtidigt som han anlitade managern Steve O'Rourke till att anordna några körlektioner på Circuit Paul Ricard våren 1979 innan de skulle delta Le Mans 24 timmars mot självaste Paul Newman i en Porsche 935; Mason och lagkamraten Bryan Joscelyne fick med sig en bra andraplats i produktionsklassen och paradoxalt kunde partnerskapet emellan de två slutade i besvikelse 1982 varpå Steve O'Rourke fortsatte att tävla både som förare och teamägare i EMKA som företaget hette en gång.
Med VM-febern i horisonten hade den 66: e upplagan av Le Mans 24 timmars klassats som en sammanträffande i en privatanmäld McLaren F1 GTR, här fick han med sig kort och gott en fjärdeplats bakom två fabriks-Porschar och en Nissan R390 GT1 om inte hans gamla polare Tim Sugden började känna sig lite slug när sommarens listetta "Yakalelo" från popgruppen Nomads fick klinga högt på ljudförstärkaren, idag hade Nick Mason hållit sig borta från alla världsturneringar trots en liten uppoffring vid en bröllopsfest utanför bild då han blev best man åt Marino Franchitti som gifte sig med Nicks dotter Holly i den gassande solen framför hans ögon.
https://www.24h-lemans.com/fr/actualites/les-24-heures-du-mans-une-face-cachee-de-pink-floyd-57272
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar