Idag fortsätter jag att lägga upp många fina berättelser om dåtidens upplagor av Le Mans 24 timmars ur olika genrer och här är ytterligare en kvartett som moderatorn hade vaskat fram på evenemangets officiella webbsajt.
De vinstrikaste ekipagen på Le Mans har varit på senare år någon form av en vardaglig snack på pubens snookerbord, att ha flerfaldiga segrare i racingklassikerns "Hall of Fame" kändes som en tung börda men kronologiskt sett kunde de första exemplen syfta på partnerskapet mellan olika förarpar eller trio högst upp på prispallen, ta andra halvan av 1900-talets modiga duo Olivier Gendebien och Phil Hill; av märkbara omständigheter kunde 1961 års F1-världsmästare med sin belgiske partner titulera sig till legendstatus p.g.a. braksuccén ombord en Ferrari i och med Oliviers motsatta seger från 1960 med en annan lagkompis cementerade hjältedomen innan alla rekord skulle slås.
För ett par veckor sedan hade jag skrivit en liten berättelse om Derek Bells partnerskap med Jacky Ickx som föranledde till tre segrar med tillägg till ytterligare två stycken med Al Holbert och Hans-Joachim Stuck och även lagt upp en högklassig story om brödraskapet i fyra ringar mellan olika ekipage ur olika tidsåldrar, sedan kommer vi till Toyotas oövervinnliga team med gamla F1-stjärnor upplärda av fabrikatets förbundskapten Rob Leupen och därmed kan nästa kapitel skrivas redan efter startskottet på årets upplaga med andra märken mot just Toyota Gazoo Racing genom en fullsatt huvudläktare.
Bugatti på Le Mans är som en oslipad safir utvunnet ur en gruva, idag är märket synonymt med att bygga dyra superbilar värt en astronomisk förmögenhet tack vare Volkswagen som köpte bolaget med syfte att bryta normen med fyra turboaggregat, sexton cylindrar, över tusen hästar och över 112 meter per sekund i toppfart men historiken säger att racingsatsningen är till dags dato långt borta i och med de nostalgiska bilderna från snart 90 år sedan är färska ur äldre besökares minnen.
Grundaren Ettore Bugatti presenterade i all ära fabrikatets första bil vid namn Type 41, även känd som "Regal" och tillverkades i bara sju exemplar, anledningen till varför det blev sällsynt är inflationen på Wall Street 1929 om inte värdet sköts i höjden, på den tiden fick den kosta tre gånger dyrare än att hyra ett värdshus och jag säger att det är chockartat när bara sex kvarvarande bilar finns kvar på några små hyddor i olika delar av Frankrike, Bugattis glansdagar etsades av kvinnor utklädda till soldater med läderjackor och basker även om segrarna från 1937 och '39 satte en kil på arbetsstyrkan som övergick från biltillverkning till vapentillverkning vid krigets utbrott, två år efter osäkerhetens tidsram fick Ettore Bugatti somna helt stilla vilket föranledde till märkets tillfälliga nedläggning.
Många år efter grundarens död är Bugatti åter med i bilindustrins världskarta, det dröjde 55 varv runt solen för att se en klarblå stjärna på fyra hjul, modell EB110 trimmades av en okänd tuner eftersom de flesta motorkunniga inte visste vad företaget hette på broschyren och fansen vet att EB110: an körs av Eric Hélary som redan vann Le Mans 24 timmars i en Peugeot 905 året innan men tog med sig Alain Cudini och Jean-Christophe Boullion för vidare samarbete när Trikoloren fått vaja i den starka motvinden, i själva racet hade den legat som sexa innan turbon blev sönderkörd och med snart en timme kvar till mål fick Alain Cudini åka av på oljeresterna som dumpades av en annan bil mitt framför under inbromsning mot Mulsannekurvan.
Ett annat franskt märke som skördat tillfälliga succéer i grå fotofilter var den utdöda Talbot och berättelsen om märket som gick i omstrukturering på olika tidsram var en förödande sådan på långa vägar.
Talbots första veteranbilar illustrerade sin styrka redan på första försöket 1925 i och med att de tre raka pallplatserna cementerades cirka ett år efter börskraschen på Wall Street, specialutgåvorna av modell T150 C lade till ingraveringen Lago Super Sport när den byggdes i flera specifikationer av en lokal coachbuildingföretag om inte de flesta kunder ville föredra stil än rå kraft ur vevhuset, efter "La libération d'Europe" kunde det krisande bilmärket värva Jean-Louis Rosier i hopp om att återerövra racingscenen med bravur genom vidareutvecklingen av en viktig modell i agendan, bilen i fråga hette T26 C och anses vara en värdig utmanare till Jaguar, Austin Healey och Mercedes för att nämna några, 1950 anses vara det mest krävande kalenderåret för en lokal bilfabrikat som tampas mot de riktigt stora i branschen när Jean-Louis såg sin pappa Louis tröttna efter blott 22 timmar runt banan om inte kollisionen med en duva gjort att han fick splitter i ena ögats glaskropp, han stegade av och fått medicinsk hjälp innan sonen med order av mekanikern Robert Aumaitre att vårda förarduons T26 Grand Sport i gott skick och vinka till publiken efter att ha vunnit kalenderns viktigaste evenemang.
Två år senare hade Pierre Levegh också utmanat samma öde, han klarade av exakt samma antalet körtimmar utan trötthetstecken och jag tror att en "solitary display" idag räknas som en vikingasaga enligt äldre bilentusiaster, efter 22 timmar hade motorns kolvar slitits sönder med mycket kvar av spelet till målflagg trots att den blåa öppna sportvagnen ledde med fem varvs marginal före närmaste konkurrent, snacka om stora siffror bortsett från Peter Brocks jättekross på Mount Panorama anno 1979 ur ett annat perspektiv.
En hyllning till banfunktionärerna spås vara mycket viktigare än någon annan volontär som traskar runt vägremsans sidlinje, bakom varenda grabb eller pingla i orange brandsäker jacka delar en handfull med personer varsin story om livet med "multitasking" som en plåga både dag- och nattetid.
Ansvaret tas väl med starka minnen i skuggan av en krasch eller lösa bildelar som hänger dumt till mitt i den heldragna spärrlinjen, bara fråga adjunkten på Tertre Rouge Rémi Bouquaire som hänvisar via radio till tävlingsledningen att ge klartecken innan "Kod 60" skulle tas bort efter bärgningsarbetet, bland de dussintals kvinnor som gett sig in i det frivilliga men tidskrävande arbetsschemat är 32-åriga Mathilde Boulgarian; hon hade suttit posterad halvvägs nedför Cronk-y-Voddy Straight sedan 2016 och hon uttrycker att jobbet på heltid som banfunktionär skapar solidaritet kollegor emellan, som någon slags familjeintrig ungefär med uppdraget att utföra svårhanterliga situationer oavsett klockslag och på väg mot en comeback i arbetet sitter Sophie Moreau eftersom hon känner sig lite avig efter föräldraledigheten där hon missade fjolårets långloppsklassiker p.g.a. sidoeffekterna som barnvakt åt sin nyfödda dotter.
I sommar kommer de uppemot 1 600 man starka skaran att stå pall inför avspark klockan tre på eftermiddagen och må kraften vara med de här hjältarna efter cirka 86 400 sekunder runt timvisaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar