Nästa drag efter VM-guldet

De regerande världsmästarna i rugby Sydafrika har en ganska brokig anekdot gällande dess OS-historik, landet gjorde debut 1904 i St Louis och inte gjort ett stort intryck förrän 1908 med två historiska medaljer trots det svaga antalet atleter i registret, kontinuiteten förlängdes vid olika årtionden, målet på 10 medaljer nåddes i Antwerpen 1920 efter att man blev rankade på en sjundeplats som bäst 1912, några år efter dragkampen mellan olika fronter hade Sydafrika samlat åter ett helt OS-trupp vid de fyra kommande turneringarna innan de blev relegerade av IOK p.g.a. det parlamentariska utspelet, bara för att det numera nedlagda National Games Association inte fullföljt den undre kammarens stadgar.

Mitt i utanförskapet fick en del Maghreb-länder tacka nej till sommarspelen i Montreal 1976 p.g.a. just Sydafrikas idrottsliga länkar med Nya Zeeland ända sedan "All Blacks" åkte till Johannesburg eller Bloemfontein för att spela landskamper som direkt anklagelse till FN, väntetiden fick dröja fram till början på 1990-talet när brännmärkningen och splittringen av olika kulturer skulle ebba ut och idrottsturneringen på katalansk mark 1992 har återkomsten skapat ramaskri bland fansen när den gamla flaggan ersattes av något annat och "De stem" suddades ut till fördel av Beethovens nionde symfoni, så till 1996 när fanans nya färger visades upp för första gången på Atlantas friidrottsarena efter det första av tre VM-guld som rugbylandslaget hade tagit hem året innan inklusive "Bafana bafana" i fotbollens Afrikanska mästerskap på hemmaplan lite längre fram i tidsramen, här på denna årgång hade gnistan tänts på nytt tack vare två kvinnliga simmare (Penny Heyns & Marianne Kriel), efter att en viss Hestrie Cloete flexat med armarna inför upphoppet till dubbla silvermedaljer respektive världsårsbästa med ett VM-guld emellanåt var herrstafettlaget i simning väldigt spektakulära när Roland Schoeman, Ryk Neethling, Lyndon Ferns och Darian Townsend slagit tre reservbetonade favoriter till OS-guld i 4x100 m frisim.

Nya framgångar skulle gå till väga efter att ha lämnat Beijing med bara ett silver i skrinet, när OS-ringarna bytte arrangörsstad till London under den fyraåriga cykeln med goda besked så hade Sydafrikas Riksidrottsförbund (SA Sports Confederation) uppdraget att skära ned antalet deltagare till 125 jämfört med 136, medaljfördelningen kändes ganska lyckosam och de urstarka männen under vatten, ni vet Chad le Clos och Cameron van der Burgh gjort exakt vad de föregående mästarna från Aten 2004 fick mäkta till fast individuellt, i Rio var antalet medaljer nästintill identiska som vid de föregående åren och världsrekordet satt av Wayde van Niekerk fick stå pall efter att noteringen från VM i Sevilla 1999 klassades som okrossbar vid den tidpunkten utan någon vindpust och Tatjana Schoenmakers taktiska drag senast ledde till både guld och silver i bröstsim.

På ett klenmodigt vis kan riksidrottsförbundets högsta chef räkna med att ta ut ett hundratal atleter och dela in dem i respektive idrott, i Paris kommer exempelvis två mountainbikecyklister, två kanotister och landslagstrupperna i landhockey respektive vattenpolo göra upp om medaljerna men jag ska hålla utkik på Adriaan Wildschutt i medeldistanslöpning eller varför inte Kaylia Nemours största rival Caitlin Rooskrantz på gymnastiksalen.

https://en.wikipedia.org/wiki/South_Africa_at_the_Olympics

Mellanösterns storskaliga belöning

Vi reser från en del av världskartan till en annan i denna serie om olika länders OS-anekdoter, idag ska jag göra en skriftlig rundresa genom Mellanöstern och hur respektive nation skulle ha äran att öppna bankvalvet om någon vinner ett OS-guld till självstyrets förnöjelse.

Förenade Arabemiratens Riksidrottsförbund (UAENOC) bildades 1979 och gjort OS-debut förrän 1984 med sju män i deltagarlistan, de har gjort sig kända i att delta utan sponsorintäkter från annat håll under de fyra första turneringarna i den moderna tiden, medaljvittringen välte som kaffespill i trapphuset och väntade till Aten 2004 där en kunglighet stjäl rubrikerna i lerduveskytte, gubben i fråga hette Ahmed bin Hasher al Maktoum tog fram en Anschütz-bössa ur väskan, laddade ammunitionen i pipan och träffade tefaten i snabb takt till guld efter en hård batalj med svensken Håkan Dahlby och tre andra skyttar, därefter fick vägen till ett nytt guld sina men nöjde sig med brons i judo på brasiliansk mark sommaren 2016.

Jordanien påbörjade sin olympiska resa drygt fyra år innan den emiratiska delegationen i Moskva som en av få arabländer till att motstå den USA-ledda bojkotten och riksidrottsförbundet bildades 1957 men inte gjort sig känd av IOK förrän 1963, flera decennier senare fick en gymnastiklärare vid namn Samer Kamal anta en demonstration i taekwondo innan själva sporten etablerades på riktigt allvar i Sydney och det dröjde till 2016 efter en lång torka som fått cafébesökarna i huvudstaden Amman att sprida glädje framför TV: n i direktsändning, kampsportaren Ahmad Abughaush fixade Jordaniens första historiska OS-guld och lämnade Rio som nationalhjälte innan det första silvret och bronset togs i händerna på två andra idrottare.

Bahrain och närmsta grannen Qatar hade anordnat racingfester sedan moderniseringen föreslogs vid hösten 2002 med syfte att inviga ett F1-race 2004 och MotoGP på varsin del av sina öriken, som respektive OS-nationer hade de här två länderna varit hyfsat bra i friidrott, speciellt på VM-nivå med medeldistanslöperskan Maryam Yusuf Jamal som avancerade till att stå högst upp på pallen efter en omfattande dopingskandal, Nairobi-födda Ruth Jebet åkte till Rio som förhandsfavorit och vann därmed guld i 3 000 meter hinder och ett par år framåt i Tokyo hade Bahrain fått med sig bara ett silver men kunde ha behövt mer än så, vidare till Qatar vars OS-kommitté bildades 1979 och valde att göra debut i Los Angeles för att slåss om äran än att gå på podiet, i Barcelona 1992 hade Mohammed Suleiman nålat fast en bronsmedalj i historiken tills man väntade åtta år på en ny medalj som låg på väntelistan, vittringen sinade innan landets rallykung Nasser Al-Attiyah utöver Dakar-titlarna tagit hem OS-brons och höjdhopparen Mutaz Essa Barshim delade första pris i Tokyo med Gianmarco Tamberi efter att ha konfererat med domaren på sidlinjen.

Inför Sommarolympiaden i Paris fick det jordanska riksidrottsförbundet skicka ut två gubbar och en brud i taekwondo, Qatar förlitar sig på ett par häcklöpare respektive lerduveskyttar, Bahrain kvalade in en grekisk-romersk brottare plus sju friidrottare och Förenade Arabemiraten satsar i år på hästhoppning med tillägg till en kvinnlig elitcyklist.

https://en.wikipedia.org/wiki/Jordan_at_the_2024_Summer_Olympics

https://en.wikipedia.org/wiki/Qatar_at_the_2024_Summer_Olympics

https://en.wikipedia.org/wiki/Bahrain_at_the_2024_Summer_Olympics

https://en.wikipedia.org/wiki/United_Arab_Emirates_at_the_2024_Summer_Olympics

Olivkransen lindades om

Det är nu dags för mig att skriva en exklusiv anekdot om "Hellas" eller Greklands OS-historik med flera mytomspunna berättelser som ristats i varenda invånares ådror oavsett väderlek även om att soltimmarna förlängs med den rådande värmen mellan mitten av april och mitten av september, i de moderna spelens begynnelse var historiens första fullt etablerade idrottsförbund (Hellenic Olympic Committee) grundad år 1894, cirka två år innan man fick arrangera den inledande idrottsturneringen vid Parthenons kolonner i centrala Aten och den första indikationen till vardaglig succé klingade till rätt ton med värdlandets medaljkavalkad efter 43 fullföljda discipliner, man vann 10 guld, 18 silver och 19 brons tills man vände uttagningssystemet upp och ner genom åren.

Efter sex lottlösa Olympiska Spel i rad hade man väntat på ännu en medalj som skulle föras till fursten Kostadinos breda kontor; stavhopparen Giorgos Roubanis klämde till ett brons på friidrottsarenan i Melbourne 1956 innan det första guldet sedan Stockholm 1912 skulle tilldelas vid Tyrrenska havets farvatten med seglarna Odysseus Eskitzoglou, Giorgos Zaimis och mycket riktigt fursten Kostadinos själv som styrde OS-kommittén, åtta år senare skulle tillvaron bli något tryggare med tiden om inte bronset på brottardynan är värt en liten tröst följt av två silver i München, en lottlös turnering i Montreal och dramat i Moskva ledde till bara ett guld och två brons men sedan skulle en ny dos av medaljframgång dyka upp i våra minnen, tyngdlyftarna Pyrros Dimas, Katjaber Kakiasjvili och Valerios Leonidis var de tre vise männen som förvandlat Atlanta till en fästning 1996 och Sydney till en amfiteater år 2000 utan efterpress i både ryck och stöt.

Hemma i Aten ett par dagar före invigning augusti 2004 utbröt en jättelik uppståndelse i massmedia, sprintstjärnorna Kostas Kenteris och Ekaterini Thanou förstod inte vad som pågick utanför hotellet, enligt Radiosportens korrespondent hade förundersökningen kring en fejkad motorcykelolycka stämplats som en bluff att undvika dopingtester och arrangörerna tvingade båda affischnamnen att lämna ifrån sig ackrediteringen och lämna den svindyra arenan tomhänt men medaljsuccén kvarstod på ledningens agenda efter det överraskande EM-guldet i fotboll, utöver skammen som gjorde hälften av hemmafansen otroligt frustrerad fick simhopparna ta hem värdnationens första guldmedalj sedan ledarparet inför femte omgången lämnat in en walkover p.g.a. risk för skador, gymnasten Dimosthenis Tampakos vred armmusklerna både in och utåt före upphoppet i herrarnas ringar och friidrottarna var dem som svarade med sina gyllene lägen genom gånglöparen Athenasia Tsoumaleka och häcklöperskan Fani Halkia.

Med de tuffa åren åt sidan är pressen stor för VD: n Spyros Kapralos inför uttagningen till OS i Rio 2016, när han tog initiativet att kvala in 95 deltagare till idrottsturneringen så var det klart, Grekland behöver minst ett guld på repertoaren annars blir det finanskris i allmänheten och solen fick värma över hela sandstranden när gevärsskytten Anna Korakaki vann två medaljer innan storstjärnan i stavhopp Ekaterini Stefanidi bärgade guldet med minst antalet rivningar och succén i vattenpolo på herrsidan kändes lika imponerande som damerna mäktade till på hemmaplan flera år tidigare med silver i trofékabinetten.

Ville man njuta av sommarvärmen så är Paris ett perfekt ställe att njuta av färsk kaffe och croissant till frukost på caféet, däremot för de tillresta atleterna i den blåa matchdressen är saker och ting lite annorlunda innan man äntrar OS-byn i Saint Denis, de fyra förhandsfavoriter som jag ville gärna följa har små meriter från både EM och VM i respektive disciplin, lerduveskytten Efthimios Mitas ville bättra på med sin teknik om han verkligen slåss om guldmedaljen, på simbassängen kommer Anna Tountounaki och Christos Kolomejev möta de riktigt vassa konkurrenterna i olika sprintdistanser medan Miltiadis Tentoglou innehar siktet inställt på att försvara triumfen från Tokyo senast med en perfekt plankträff utan att störa kanten.

https://en.wikipedia.org/wiki/Greece_at_the_Olympics

En grönare vardag väntar

Vi fortsätter den s.k. Balkan-temat i de Olympiska Spelens nostalgiska anekdot, efter att ha lärt mig om Bosniens brokiga olympiska äventyr som enskild stat kommer jag vända blickarna till ett land som är känd för sin talangfabrik vid en strömmande fors eller i en hoppbacke utmed Julianska bergen; Slovenien.

Efter det forna Jugoslaviens första anmärkning på territoriell splittring hade Slovenien gjort entré redan 1992 på katalansk mark, mindre än ett år efter att deras OS-kommitté (OKS) bildades av kulturnämndemannen Janez Kocijancic; landets första medaljörer är roddare av högsta rang p.g.a. att från och med den årgången ända till dags dato har fritidsministeriet satsat på att förlänga resurserna till att utbilda forspaddlare till flertalet VM-medaljer och alternativt världscupsegrar tillsammans med en OS-medalj på kontot.

1996 i Atlanta har metallen ändrat färg när vätskan fick doppas på gjuteriet, häcklöperskan Birgitta Bukovec föll på målsnöret mot Ljudmila Engqvist varpå den sistnämnda straffades för dopingbrott, tvingats byta disciplin och lade ner spikskorna på hyllan som följd av de nya anklagelserna, för första gången hade en manlig forspaddlare fått äran att stå på prispallen som tvåa i kanotslalom precis emellan två tyskar och sedan på det nya årtusendet i Australiens största stad Sydney fick dubbla antalet deltagare vara ett lyckosamt drag, där fick man vinna två historiska guldmedaljer genom Iztok Cop och Luka Spik i herrarnas dubbelsculler och gevärsskytten Rajmond Debevec.

Medaljskörden bättrades på i Aten men överraskningarna stod skrivet via ett faxmeddelande till ledningen om hur det gick till på friidrottsanläggningen i Beijing 2008, släggkastaren Primoz Kozmus slog till med en häftig kast på över 81 meter i finalen när den andra kastomgången avgjordes och på "The water cube" fick Sara Isakovic sätta nytt nations- och olympiarekord i försöken, åkt vidare till semifinal och lämnat amerikanska medaljfavoriten Katie Hoff gråtfärdig med en silvermedalj till föga i damernas 200 meter frisim, på vintrarna var backhopparna i hård konkurrens med österrikarna, norrmännen och en formstark polack och efter Tina Mazes dubbla OS-guld på fartgrenarna i Sochi 2014 kunde stjärnsmällarna från de två senaste sommarturneringarna gå till judokan Tina Trstenjak, forspaddlaren Peter Kauzer och repklättraren Janja Garnbret.

När Sommarolympiaden når så småningom nästa anhalt kommer jag följa ett par atleter som VD: n Bogdan Gabrovec fick presentera i ett meddelande till pressen, utan tvetydighet kommer Benjamin Savsek ha äran att försvara OS-guldet från Tokyo med mycket spänst i svängarna, föregående vinnaren av Vueltan Primoz Roglic och landslagskollegan Tadej Pogacar ville nå målet på minst dubbelseger i cyklingens linjelopp på herrsidan och sist men inte minst kan den långe Kristjan Ceh stå emot sin svenska rivals försök till en längre kast i teknikgrenen diskus.

https://en.wikipedia.org/wiki/Slovenia_at_the_Olympics

Tidsfrågan efter färgväxlingen

Historiskt sett kan Serbiens tidslinje som OS-medlem vara lika brokig som de interna bråken med sina grannar över hela Balkan, resan tog fart i Stockholm 1912 med tre registrerade atleter skrivet i kursiv handstil, därefter enades olika länder till bildandet av ett kungadöme innan ändringen av statsskick som formell motståndskraft, i flera årtionden hade man tävlat under det forna Jugoslaviens flagg fram till 1988 innan de mindre länderna (Kroatien, Bosnien & Slovenien) lämnade den större enheten och rullar vidare på egen hand som enskilda länder från och med Barcelona 1992, returen skedde i Atlanta 1996 när Nordmakedonien också följt med i upplösningsfrågan men rivaliteten kvarstod mitt i det värnpliktiga som ganska påtagligt dominerat löpsedlarna.

2008 är Serbien med på riktigt allvar som enskild land efter splittringen med Montenegro och man gjorde så med att skicka ut 92 delegater till Beijing bara för att färgskiftningen från indigoblått till rött bör signalera någon slags pånyttfödelse i sakfrågan, på TV-bilderna var den omdiskuterade simmaren Milorad Cavic på väg att slå förhandsfavoriten Mike Phelps i herrarnas 100 meter fjäril, de serbiska fansen trodde att det överraskande guldet skulle bli hans men blev slagen av en fingernagels marginal, ynka hundradelen för att vara exakt och dryga fyra år senare i London kom det allra första guldet som enskild nation signerat Milica Mandic i taekwondo tillsammans med de resterande medaljerna som togs av två gevärsskyttar.

Vem har tidigare sagt att Serbien är någorlunda bra på bollsporter i OS-nivå? Ja, till viss del och det märks ju när herrlandslaget i vattenpolo lyckades försvara OS-titeln från Rio med guld i det försenade turneringen som spelades i Tokyo varpå hjältarna på brasiliansk mark Tijana Bogdanovic och Brankica Mihajlovic upprepade sina bedrifter med antingen silver eller brons, inför årets Olympiska Spel har jag tagit fram ett par atleter som jag hålla ett extra öga på, en av dem är Matej Nemes i grekisk-romersk brottning med tillägg till längdhopperskan Ivana Vuleta och centercourtens lirare Novak Djokovic som skulle ha siktet inställt på att komplettera de fyra större tennisturneringarna med minst guld runt halsen.

https://en.wikipedia.org/wiki/Serbia_at_the_2024_Summer_Olympics

Iberiska halvön på dekis

Med långa kustremsor och sandiga stränder har den vardagliga charmen kvarstått i åratal när man pratar om semestern i Portugal, på den idrottsliga sidan däremot är det en annan story, visst är fansen glada när man besöker Estoril eller Portimao för att titta på roadracing eller titta ut genom lägenhetsfönstret och se hemmafavoriten Tiago Monteiro ratta en standardvagn förbi Vila Reals smala gator, dess OS-historik med andra ord låter som en klen tröst även om man vill ha mer än bara EM-guldet i fotboll som bästa minne.

Sedan Comité Olimpico de Portugal bildades 1909 ville man kvala in till sitt första Olympiska Spel på svensk mark anno 1912 med bara sex deltagare på listan, landets första historiska medaljer kom som en välsignelse för drygt hundra år sedan i Paris, ett silver och ett brons precis som det var i Amsterdam cirka fyra år senare och svagheterna fortsatte att hägra i årtionden innan en viss Carlos Lopes med trötta ben galopperade hem Portugals allra första OS-guld på repertoaren i Los Angeles till VD: n Fernando Lima Bellos glädjefnatt inne i den nationella kommitténs huvudkontor, medaljsamlingen i friidrott tycks bara fortsätta med små steg efter ännu en dos av gyllene förmögenhet som mottagits av ledningen tack vare Rosa Motas guldmedalj i damernas maraton.

Efter en lottlös turnering i grannlandet behövde ledningen dubbla på antalet deltagare i agendan, precis som i LA '84 hade en begränsad arbetsbördan lett till bara ett guld och ett silver följt av bara två bronsmedaljer i Sydney, två silvermedaljer som bäst i Aten innan Nelson Evora hoppade högt till ett efterlängtat guld i herrarnas tresteg på "Fågelboet", senaste gången man vittnat favoritskapet på samma gren var i Tokyo senast med Pedro Pichardo som antog rollen i att leda landslaget till nya höjder sedan man nästan åkt hem lottlösa efter spelen i London och Rio, fram mot OS-turneringen på fransk mark är det nog säkert för mig att ta fram vilka är deltagare som jag vågar följa på TV, med näbbar och klor kan medeldistanslöparen Isaac Nader vara rena nöjet med syfte att försöka stoppa den ena brodern Ingebrigtsen från att stjäla rubrikerna, utöver de tre kanotisterna på deltagarlistan är det nog bra läge att titta till Ana Ines Barros färdigheter som lerduveskytt och vi får se om Ana Martins vill ta sig till final i den artistiska gymnastikens mångkamp.

https://en.wikipedia.org/wiki/Portugal_at_the_2024_Summer_Olympics

Rutiga mössor och supportervibbar

Kroatiens OS-intåg började med en brokig historia både på och utanför det värnpliktiga, redan 1920 var landet bara ena sjättedelen av det forna Jugoslavien och fältöversten var mannen som limmade ihop länderna och formar en större territorium, efter många årtionden i mörkblåa matchtröjor så hade inbördeskriget mellan olika antagonister blivit en ganska störande samhällslektion och från och med Barcelona 1992 är Kroatien med i OS-programmet som enskild land ett år efter bildandet av Hrvatski Olimpijski odbor och utsåg Anton Vrdoljak som det nationella OS-kommitténs högsta chef.

Allt detta började med kontorsarbetet där mannen i fråga gått ut och hämtat en utskrift på deltagarlistan, bland de 39 deltagare som kvalat sig till den stora idrottsturneringen hade de tre första medaljerna tilldelats, två av dem gick till tennisstjärnan Goran Ivanisevic; i Atlanta kunde Kroatiens OS-historia skrivas om på nytt när handbollskillarna grusade Sveriges chanser i en svårspelad OS-final och på Sydney var Nikolaj Pesalov olympisk mästare i tyngdlyftning men två år senare på Salt Lake City inträffade det här, rivaliteten mellan Anja Pärson och Janica Kostelic fyllde tidningsrubrikerna dag ut och dag in eftersom på världscuphelgerna var Tärnaby-kullan förvånansvärt snabb på slalombackarna i Sestriere respektive Maribor och när det var dags för Vinter-OS på riktigt allvar är överraskningen kolossal; Janica tystade kritikerna efter månader av skadebekymmer och vann tre raka guld på en och samma turnering.

Sommarspelen i Aten respektive Beijing kändes lite ljummet om inte den nuvarande VD: n Zlatko Matesa ville satsa på dubbla antalet deltagare vid nästa turnering i London, lyckodraget kom på rätt plats vid rätt tillfälle när herrlandslaget i vattenpolo med Damir Buric som nyckelspelare överträffade Italien med 8-6 på ljuskronan, när antalet delegater reducerades till 87 stycken inför Rio 2016 var målet på minst tio medaljer uppnått och vann hela fem guldmedaljer inklusive tre silver och två brons, av de fem segrare så hittar man två kvinnliga friidrottare i teknikgrenarna (Sara Kolak & Sandra Perkovic) och medaljläget ett par år senare bara stannade av trots reducerad arbetsstyrka.

I år ville arbetsbördan förstärkas på ett eller två sätt, fansen i rutiga tröjor ville hellre skrika fina hejaramsor åt sina stora stjärnor eftersom fotbollslandslaget höll nästan på att hamna i styva linan och jag fick välja ut tre potentiella medaljkandidater i den kroatiska OS-truppen, kulstötaren Filip Mihajlevic är en intressant atlet att följa och jag har också inkluderat två kampsportare i taekwondo (Ivan Sapina & Lena Stojkovic).

https://en.wikipedia.org/wiki/Croatia_at_the_Olympics

Vita fågeln flyger högt

Ja, det här med sportslig etik inom ramen av IOK: s motsvarighet till Allemansrätten inte ger dystra minnen från de mörka åren och det var ju så det hände när man ska prata om Polen och dess medaljhistorik i Sommar-OS genom tidevarvet.

Debuten skedde 1924 i Paris, långt efter att landets Olympiska Kommitté (Polski Komitet Olimpijski) grundats av kulturministern Stefan Lubomirski; man tog in 65 deltagare och svarat med bara två medaljer innan deras första historiska guldmedalj tilldelats i Amsterdam drygt fyra år senare, efter det civila skadeståndet var de tillbaka i hetluften med bara en medalj i spelens återkomst på Wembley i London och sedan kan vinnarreceptet utvecklas i små steg och försöka utmana de riktigt stora nationerna om de tvåsiffriga noteringarna, första medaljrekordet registrerades i Rom anno 1960 när de totalt 21 medaljer hade fördelats i olika valörer, fyra av dem var guld och den allra mest kända på friidrottens "Hall of Fame" gick till trestegshopparen Józef Szmidt; vid de följande åren fick antalet medaljer ligga mellan arton och tjugofem beroende på hur många delegater som ledningen hade kvalificerat, efter att rekordet i antalet guld tangerades mellan München 1972 och Montreal '76 var det upplagt för en tuff konkurrens till sommarspelen i Moskva och nationsrekordet på antalet medaljer utökades till 32 totalt varav fjorton silver och 15 brons.

Fyra år efter den österländska bojkotten av OS-turneringen i LA så har Polens olympiska delegation återvänt med hopp och förtvivlan, man har skördat sexton medaljer i protokollet förrän en guldrush skulle vänta efter judokan Waldemar Legieńs urvridna stöt på Pascal Gayot i finalen på herrarnas 86 kg-klass, mellan Atlanta 1996 och Aten 2004 fick gånglöparen Robert Korzeniowski dominera nyhetssvepet i de polska sportbilagorna med fyra raka OS-guld, snacka om siffrorna som gjorde konkurrensen drabbas av hyponatremi vid extrem värmeutslag på termometern och glöm inte heller elitsimmaren Otylia Jedrzejczak som skopat fram ett guld och två silver innan någon från Södertörn har ett eller två läroår före den storskaliga satsningen, kastgrenarna i friidrott är till idag den moderna tidens framgångsrecept sedan sommarspelen i Beijing 2008 med utövare som Tomasz Majewski eller varför inte Anita Włodarczyk där tre raka OS-guld i släggkastning förevigades i historieböckerna.

Om cirka en månad är det upplagt för en spännande idrottsfest i Paris när den vita örnen visar tecken på stolthet och mod när atleternas medaljförhoppningar växer lika fort som det var i tidigare Olympiska Spel, verkställande direktören Andrzej Krasnicki håller på att sammanställa en hel trupp med drygt 200 deltagare sett till kvoteringssystemet men jag ville hålla ett extra öga på tre favoriter i den vita matchdressen med inslag av rött, vi vet att Polens volleybollförening fått direktkvalificera både herr- och damtruppen till OS-turneringen som en av de högst placerade nationerna i världsrankingen, den erfarne Wojciech Nowicki ville så klart försvara guldet från den senaste turneringen i Tokyo och Piotr Lisek med sin ordentliga vrål innan upphoppet kan ta sig vidare från gruppspelet och möta Armand Duplantis i en potentiell stavhoppsfinal.

https://en.wikipedia.org/wiki/Poland_at_the_Olympics

I skuggan av den mäktigare grannen

Georgien som enskild OS-nation gjort debut i Lillehammer 1994 med fem deltagare till vinterspelen men kunde vänta till 1996 som ett dussintals delegater kvalificerat sig med syfte att försvara den gamla vinröda fanan, på dojon respektive brottardynan i Atlanta fick landets två första OS-medaljer sända små överraskningar från det nationella idrottsförbundets (GENOC) styrelse, drygt fyra år senare i Sydney kunde tyngdlyftaren Giorgi Asanidze lägga märke att efterpressen vid ett godkänt lyft i stöt anses vara en lyckosam effekt, hans insats ledde till brons i 85 kg-klassen varpå landsmännen bärgade de resterande medaljerna varav tre stycken i grekisk-romersk brottning med Akhaki Tjatjua och Eldar Kurtanidze bland dem som deltagit ända in till playoff-mötena.

När delegationen intog Atens Olympiastadion 2004 är det nya tider med helgonet Görans kors som viftades av fanbäraren Zurab Zviaduri under invigningsceremonin, veteranen från de föregående spelen revanscherade sig med guld runt halsen medan fanbäraren själv svarade ett par dagar tidigare med sitt gyllene drag på herrarnas 90 kg-klass i judo, en av de mest framgångsrika turneringar man varit med om är så klart sommarspelen i Beijing 2008 och det var här som brottarna Manutjar Kvirkvelia och Rezo Mindorasjvili tacklat hem varsitt guld på dynan, samtidigt klev Irakli Tsirekidze in i handlingen och kastat över en viktig Waza-Ari till en ärofylld seger mot algeriern Amar Benikhlef; i London respektive Rio kunde just Georgiens OS-delegation lämna arenan med nästan lika många medaljer i protokollet tack vare stjärnglansen från Lasja Talakhadze och Vlad Khintjagisjvili på varsin sport och vid det försenade idrottsturneringen på japansk mark är lottlösheten ett minne blott med åtta medaljer totalt om man inkluderar Lasja Bekauris match mot en tysk judoka som renderats till en mycket överraskande guldmedalj.

Till årets OS-turnering i Paris kommer ledningen skicka ut flera judokas, brottare och boxare till direktkvalificering om det krävs en liten omkastning i en annan idrott, på vippen kan Sandro Bazadze bli historisk som förste georgier att vinna minst ett OS-guld i bagaget som professionell fäktare, mångåriga veteranen Nino Salukvadze är skyttesportens riktigt stora nyckelfigur med uthållighet och precision som allmän motivation och min favorit som jag pekar ut är judokan Vazja Margvelasjvili eftersom han åkte till final ett antal gånger i karriären på världsturneringarna men i OS-sammanhang ville han bättra på silvret han tilldelades för ett par år sedan i Tokyo med en ädlare valör på kontot.

https://en.wikipedia.org/wiki/Georgia_at_the_Olympics

En helröd tyngd i spelbrickan

Turkiet, en av OS-historiens ledande nationer i grekisk-romersk brottning och tyngdlyftning är på väg att bära sina röda matchställ framför publiken och ge de giftigaste motståndarna en svårläst läxa, sett till historik däremot hade dem legat på styva linan vid de fyra första turneringarna utan medalj på fyra olika arrangörsorter i Sommar-OS om inte debuten 1908 skedde innan övergångsperioden på den laglydiga sidan, efter en brokig inledning med inflationen som ödelagt kvalificeringen till Los Angeles 1932 hade de återvänt på bästa sätt med en perfekt utgångsläge i medaljligan, i London 1948 var det nog ett par gånger som man noterat ett medaljrekord i den nationella OS-kommitténs repertoar och alla utom en tillkom på brottardynan och vägen till Rom flera år senare ledde till ny dominans i denna brutala sport.

Efter att ha lämnat Montreal lottlöst med tillägg till bojkotten av spelen i Moskva var Turkiet tillbaka med bara tre bronsmedaljer på varsin kampsport 1984, från och med nästa turnering i Seoul trädde en lång och blytung bjässe uppför trappan innan man häver lyftstången med brutal styrka i överarmen, mannen i fråga hette Naim Süleymanoglu och lyfte hela nationen med tre raka OS-guld som elitsatsande tyngdlyftare, efterträdaren Halil Mutlu följde upp med sin egen toppnotering i 56 kg-klassen tillsammans med landslagskollegorna Taner Sagir och Nurcan Taylan vid de kommande spelen i Sydney respektive Aten, i judo kunde en viss Hüseyin Özkan slå fransosen Larbi Benboudaoud med hjälp av en vridning i ena armbågen och felvänt motståndaren till en Ippon, resten av publiken gillade draget men den franske coachen var missnöjd med situationen.

Toppnoteringen på tretton medaljer sammanlagt i Tokyo var ju värt höga summor när det pratades om klirr i bankvalvet, journalisten Patrick Ekwall sa i direktsändning för ett par år sedan att lönesatsen för enskild medalj man vunnit fick tredubblas även om man tog hem en ädlare valör i taekwondo eller artistisk gymnastik och inför Sommarolympiaden i Paris kan tidsfrågan svaras snabbt med pilen i fickan och armborsten i handflatan, bågskytten Mete Gazoz ville efter fjolårets VM försvara OS-guldet i herrarnas Recurve och belönas med flera miljoner Lira i årslön, gymnasten Ferhat Arican har siktet inställt med resten av laget att ge järnet i den artistiska gymnastikens lagtävling och Ersu Sasma på den smala pisten funderar på en liten grej och det är att slå Armand Duplantis till kanske ett OS-guld.

https://en.wikipedia.org/wiki/Turkey_at_the_Olympics

https://www.youtube.com/watch?v=pSQWMaQgMQs

Är plustecknet värt någon medalj?

Schweiz har sedan dess varit en reguljär OS-nation i båda årstider sedan debuten i Aten år 1896 med råd att ta hem varenda medalj som läggs på paraplyorganisationens arkiv, enligt en bibliotekarie på landsarkivet hade landets första märkbara succé gått vidare efter de första medaljerna vid de tre första turneringarna och någon styrelseledamot fick skylla på VD: n som skickat bara en delegat till London respektive Stockholm, efter att resten av Europa lade ner kulsprutan kunde det lilla alplandet göra sin absolut bästa Olympiska Spel med toppnoteringar i Antwerpen och Paris vid de där fyra åren.

Antalet deltagare som fördelades av styrelsen alternerades mellan tvåsiffrigt och tresiffrigt från och med återstarten 1948 på Wembley i Storbritanniens huvudstad utom just spelen i Melbourne 1956 varpå de riktigt stora framgångarna i de populära vinteridrotterna (alpint, längdskidor & kälksport) ligger alltid på topp med Vreni Schneider, Gustav Weder, Simon Ammann och Philipp Schoch; vad de flesta "Chasseurs alpins" ville fråga till grannen runt radioskuggan är: "Har medaljläget på sommaridrotterna sinat eller inte? " 

Till viss del är det bara en myt även om det enda guldet på Sommar-OS i Montreal 1976 togs av en kulla i dressyr, på långa vägar ville en tredjedel av friidrottarna som tränar på Letzigrund i Zürich tänka att ett OS-guld bör vara värt en liten hundring annars blir man lottlös och det blev så när man såg en del cyklister, triatleter och fäktare vända på lyckan vid millennieskiftet, några exempel på dessa är Pascal Richard i cykelsportens linjelopp på herrsidan i Atlanta 1996, dunderskrällen Marcel Fischer i herrarnas värja på en smal pist i Aten 2004 och två gånger om hade ett gyllene läge i triathlon blivit förgylld tack vare målfotot som skiljde ettan och tvåan i London 2012.

När de alpina vandrarna vallfärdar till tonen av Nordmans listetta kommer jag lista ut vilka deltagare som ska ha äran att bli förhandsfavoriter och här är en liten fingervisning på tankekartan, stavhopparen Angelica Moser tog sig vidare som direktkvalificerad deltagare sett till kvoteringssystemet, gevärsskytten Nina Christen kommer nog åka till Paris med syfte att försvara sin OS-titel med öronpropparna i fickan för säkerhetens skull och på grusvägarna är det nog dags för Nino Schurter att vässa klorna på sin mountainbike i ett försök att klå britten Tom Pidcock till minst guld runt halsen.

Hela Baltikum i självförsvar

De baltiska ländernas olympiska historik fick etsa sig i varenda idrottares pulsåder och levt ur olika skepnader, först som enskilda länder innan man drogs in i en olycksalig värld under Kalla Kriget och från och med upplösningen 1991 har de tre staternas order återinrättats som separata statsskick ur olika språk.

Blått och svart som fotbollsklubben Internazionale Milano är sedan dess Estlands färger på matchstället, trots sin brokiga historia kunde de debutera i Antwerpen 1920 och vunnit en del medaljer i bagaget men på modern tid fick medaljsamlingen att stagnera på grund av den hårda konkurrensen med de större nationerna som hade bättre resurser, 1992 var året då det moderna Estland fick sin stora referensmärkning på två hjul och ställbar framgaffel genom Erika Salumäes överraskande seger i damernas sprint på velodromen i Barcelona men längre fram i tiden var friidrottarna plus en del fäktare dem som fått den riktiga stjärnglansen, störst av dem alla var diskuskastaren Gerd Kanter vars guldmedalj i teknikgrenen på "Fågelboet" i Beijing klassats som en hjälteinsats och jakten på guld de kommande åren dröjde förrän nästa turnering i Tokyo med Erika Kirpu och Co. som vann lagtävlingen i damernas värja.

Likadant går till Lettland som är känd för sina framgångar i kälksporterna med Martins Rubenis, Martins Dukurs och bobåkaren Oskars Melbardis på sportbilagornas framsida, i sommarsporterna däremot lyder en annan historia med enstaka medaljer att tillgå på repertoaren, cykelstjärnan Dainis Ozols hamnade i skuggan av Kaspars Ozers jobb som hjälpryttare åt andra kamrater i en känd proffslag på Girot eller Vueltan men fixade annars ett brons på linjeloppet i den katalanska solståndet, deras första guld i den lettiska OS-kommitténs "Hall of Fame" tilldelades på gymnastiksalen av Igors Vigrovs i herrarnas fristående golv, i Aten fick man samla fyra stycken silvermedaljer innan Maris Strombergs vann två raka OS-guld som mountainbikecyklist och lämnat Tokyo med guld efter en lottlös turnering i Brasilien.

För exakt hundra år sedan gjorde Litauen OS-debut i Frankrikes metropol innan vändningen krängde åt rätt köl på katalansk mark 1992 när Romas Ubartas blev nationalhjälte i herrarnas diskuskastning genom landets första historiska OS-guld med en fortsättning av följetongen signerat Virgiljus Alekna i Sydney år 2000 respektive Aten '04 och sedan fick jakten på fler guldmedaljer stanna av trots flera försök att ro hem en mer ädlare valör i kanotsprintens anläggning.

Till den kommande turneringen i Paris kommer de baltiska länderna förlita sig på en generationsväxling samtidigt som de mest erfarna atleterna ville ha mer muskelkraft i rätt riktning, några exempel på dessa är Rasmus Mägi som specialiserar sig i 400 meters sprint och lagkompisarna i det estniska landslaget Karel Tilga respektive Janek Õiglane vill hellre satsa på guld än silver i herrarnas tiokamp, storfavoriten för Lettland är klart och tydligt spjutkastningens järnlady Lina Muze medan Litauen förlitar sig på sonen till en olympisk legendar i just diskuskastning (Mykolas Alekna) och två riktigt bra simmare på herrsidan men på förhand är Aleksis Savickas inte direkt släkt med tyngdlyftaren Zydrunas som gjort sig känd i Strongman-kretsen.

Ég er kominn heim

Idag är det Islands nationaldag för hela slanten och före Sommar-OS hörs "Vulkanen" vråla från en enslig kortsida på Laugardalsvöllur tillsammans med det höga bruset ur hejaramsan "ÁFRAM ÍSLAND! ", men det är inte läktarkulturen på en fotbollslandskamp som jag ska dra ett streck över utan OS-historiken som jag ville sätta fokus på med små hänsyn till de externa länkarna.

1921 bildades alltså Islands Riksidrottsförbund (ÍSÍ) med syfte att göra sig känd i den internationella kretsen flera år senare trots att man debuterade tidigt sin elitsatsning med bara en registrerad atlet 1908, det dröjde fram till 1956 på sommarspelen i Melbourne som deras första historiska succé stod skrivet med bläckpenna och gammaldags papper, trestegshopparen Vilhjálmur Einarsson på en het novemberdag landade ena foten i sandfållan med ett hopp över femton och en halv meter och den ena funktionären tog fram mätstickan efter att ha viftat med en vit flagga som indikerade ett godkänt hopp, 16.28 m lyder siffran på griffeltavlan och allt detta räckte till silver.

Med de tuffa åren å sin sida har medaljkampen varit minimal och vad som krävdes hos Riksidrottsförbundets ledning är att dubbla på antalet deltagare men nöjde sig med bara en medalj på Los Angeles 1984 som togs av judokan Bjarni Friðriksson i herrarnas 95 kg-klass, efter en klen tröst i Atlanta hade elitsimmaren Örn Arnarsson klarat upp nationsrekordet i herrarnas 200 meter ryggsim och på friidrottsarenan var det ombytta planer när magman bryts upp från jordskorpan, stavhoppsfinalen på damsidan innehöll bara två viktiga saker, två av tre förhandsfavoriter rev ut sig tidigt och banat väg för Vala Flosadóttir att vinna en ganska överraskande bronsmedalj, åtta år senare var handbollslandslaget riktigt starka i försvarsspelet och i synnerhet på de riktigt jämna utslagsmatcherna mot Polen och Spanien innan man nådde en sagolik final mot de nuvarande världsettorna Frankrike.

När fansen i blå tröjor med vita ränder och röd kors tätt intill skall återigen invadera Stade de France sedan EM-äventyret 2016 kommer man att ta ut minst en bra deltagare på vift, ja och det blir ingen "vítaspyrna" utan Anton Sveinn McKee efter att ha kvalificerat sig på bästa anmälningstid i sin favoritgren på simbassängen och svaret kvarstår om en och annan simmare eller friidrottare vill ta sig in i den stora scenen.

Vykort från Sarthe-regionen

Årets stora höjdpunkt i långloppsracingens kalender är den traditionsenliga tävlingsveckan med de 24 timmarna från start till mål med en blandning av olika väderlekar, här skall kungaklassens elva team uppdelade i åtta fabrikat göra upp om kvalplaceringarna och använda uthålligheten inklusive strategiska spel för att lyfta upp den otroligt tunga Borg Warner Trophy, samma sak gäller även till LMP2 på tillfälligt besök och LMGT3: s första vinnare efter många år med GT1, GTE Pro och GTE AM i programmet.

Senast i genrepet på Ardennerna hade för första gången på 19 år vittnat ett satellitteam som segrare i ett specifikt race på kalendern sedan domarkåren valde att gå mot förlängning istället för att stoppa racet efter tre fjärdedelars distans till följd av en jättekrasch och nu är det upp till fabriksteamen att söka revansch på en "Road course" som mäter hela 13.6 kilometer i längd och inför veckans höjdpunkt hade två skadeavbräck uppdagats och blivit ersatta av sina respektive back-ups från respektive team.

På själva inlägget kommer jag lägga upp ett bildspel från veckorna som gått på Le Mans framför 300 000 åskådare bänkade på campingställena och läktarsektionerna.

Invägning på Place des Jacobins

Onsdagens fria träningar

Torsdagens Hyperpole

Hypercar Pole position - #6 Porsche Team Penske (Kevin Estre - FRA)

2: a ruta - #3 Cadillac Racing (Sébastien Bourdais - FRA)

3: e ruta - #51 AF Corse Ferrari (Alessandro Pier Guidi - ITA)

LMP2 Pole position - #14 AO by TF Sport (Louis Delétraz - SUI)

2: a ruta - IDEC Sport (Job van Uitert - NED)

3: e ruta - Olivier Panis Racing (Mathias Bêche - SUI)

LM GT3 Pole position - #70 Inception Racing (Brendan Iribe)

2: a ruta - #92 Manthey Racing (Aliaksandr Malykhin)

3: e ruta - #66 JMW Motorsport (Giacomo Petrobelli - ITA)

Tävlingsdags

https://www.berlingske.dk/sport/nicklas-nielsen-foerer-ferrari-til-triumf-i-le-mans

https://www.dr.dk/sporten/motorsport/foerste-gang-i-11-aar-vinder-en-dansker-le-mans

https://sport.tv2.dk/motorsport/2024-06-16-dansker-vinder-le-mans-efter-vanvittigt-drama

https://sport.tv2.dk/motorsport/2024-06-16-droemt-om-det-her-hele-mit-liv-siger-roert-dansker

https://www.gazzetta.it/Auto/16-06-2024/ferrari-vince-la-24-ore-di-le-mans-seconda-toyota-cronaca-e-classifica.shtml

https://www.ferrari.com/en-EN/hypercar/articles/fia-wec-24-hours-le-mans-2024-hypercar-race

https://www.autosport.com/le-mans/news/le-mans-24h-/10624015/

https://www.autosport.com/le-mans/news/ferrari-thought-repeat-le-mans-victory-in-2024-was-impossible/10624107/

https://www.ferrari.com/en-EN/hypercar/articles/fia-wec-24-hours-le-mans-2024-hypercar-comments-after-race

https://www.ferrari.com/en-EN/hypercar/articles/fia-wec-24-hours-le-mans-2024-hypercar-race-report

Segrare i Hypercar - #50 AF Corse Ferrari (Nielsen/Molina/Fuoco)

2: a - #7 Toyota Gazoo Racing (Kobayashi/Lopez/de Vries)

3: e - #51 AF Corse Ferrari (Calado/Pier Guidi/Giovinazzi)

Segrare i LMP2 - #22 United Autosports (Jarvis/Siegel/Garg)

2: a - #34 Inter Europol (Smiechowski/Nowalak/Lomko)

3: e - #28 IDEC Sport (van Uitert/Lafargue/de Gérus)

Segrare i LM GT3 - #91 Manthey Racing (Lietz/Shahin/Schurring)

2: a - #31 Team WRT (Farfus/Gelael/Leung)

3: e - #88 Proton Competition (Roda/Olsen/Pedersen)