Bilarna som erövrade Le Mans - Del 1

Så, det är nu dags att skriva en serie om de mest kända bilarna som åkt 24 timmar runt den 13.6 kilometer långa slingan beläget på Sarthe-regionen i Frankrikes nordvästra del.

1. 1950-talet; Katastrofalt men hjärtevärmande

Dagens inslag handlar om två engelska biltillverkare som gjorde stora intryck dock i den mest banala av konsekvenser.

Jaguar hade på den årtiondet varit stora favoriter till seger på Le Mans, i två omgångar var tävlingsbilen C-Type en vinnare både 1951 och '53, till tävlingsåret 1954 var uppföljaren D-Type en förbättring jämfört med den föregående modellen, den använde samma raka sexcylindriga motor, aerodynamiken var formgivet av f.d. tekniska direktören William Heynes, bilens monocoque var helt enkelt gjord av aluminium, bilens bakre hjulupphängning monterades bakom drivaxeln för att få plats med växellådan och hajfenan används till bättre marktryck och en bättre toppfart på Mulsannerakan.

Efter en andraplats i dess tävlingsdebut var Jaguars fabriksteam rädda på grund av värsta konkurrenten Mercedes återkomst på Circuit de la Sarthe då deras 300 SLR använde tidig F1-teknologi som exempelvis direkt bränsleinsprutning men de mörkgröna bilarna har bromsskivor på alla fyra hörn, ett måste för en racerbil innan massproduktion för vanliga bilköpare.

Den andra av de stora biltillverkarna från Storbritannien var MG som äntrade Le Mans med en tävlingsversion av MGA Twin Cam som hette EX182, tre gröna bilar var avsedda för att köra hela långdistansloppet medan den röda bilen användes bara för provkörning på fria träningen.
Bland förarna som tävlar för fabrikatet var krigshjälten tillika f.d. stridspiloten Ken Miles, mannen som ett årtionde senare hjälpt Carroll Shelby att föra Ford till att vinna giganternas kamp mot det största namnet inom banracing.

Le Mans 24 timmars 1955 var tänkt som en stor batalj mellan teknikjättarna från Birmingham respektive Stuttgart men allting slutade i tårar när Pierre Levegh två timmar in i racet tänkte köra förbi Mike Hawthorns Jaguar, vek till vänster, krokade ihop med Lance Macklins Austin Healey, flyger upp i luften och rätt in i läktarsektionen tills bilen brann.
83 åskådare omkom i katastrofen inklusive föraren själv och Mike Hawthorn poängterade i självbiografin "Attans, varför skulle en tysk bil slå en engelsk bil", tidigt på morgonen fick Mercedes kasta in handduken, de fick dra sig ur loppet och inte kom tillbaka på Le Mans förrän 1998.

Målgången i hällregnet var ihåligt utan firande på podiet då Jaguar säkrade segern med Mike Hawthorn och Ivor Bueb, fem varv före tvåan Aston Martin.
Johnnie Lockett och Ken Miles i en fabriksbyggd MG EX182 slutade tolva sammanlagt med 248 inräknade varv.

Efter katastrofen som inträffade året innan kunde Jaguar vinna det anrika loppet två gånger till, 1956 var det Ecurie Ecosse-utvecklade Jaggan som stod högst upp på pallen med Ninian Sanderson och Ron Flockhart och 1957 blev det framgångsrikt med fyra bilar bland de sex bästa, dubbelseger för Ecurie Ecosse med en tredjeplats för Jean Lucas i en privatanmäld D-Type och det belgiska landslaget i banracing med Paul Frère och Frederic Rousselle slutade fyra.