Bilarna som erövrade Le Mans - Del 2

I nästa avsnitt har jag äran att skriva en fabel om årtiondet som skördade en hiskelig batalj mellan två stora bilfabrikat, Ferrari och Ford.

2. 1960-talet; Giganternas kamp

Allt detta startade precis efter Scuderians fjärde raka seger på Le Mans 1963 då Enzo Ferraris företag var i djup finanskris och behöver hjälp, inne i huvudkontoret mitt under ett toppmöte hade "Il Commendatore" sagt nej till att sälja bilfabrikatet till Fords ägo för en stor summa pengar och detta gjorde Ford Motor Companys VD Henry Ford II ganska missnöjd, på bilbyggarimperiet i Detroit fick han säga till ledningen att bygga en tävlingsbil som skall krossa den stegrande hästen på fransk mark.

Man vände sig till engelska chassifabrikatet Lola Cars baserat på en liten byggnad i Slough flera mil väst om London, där inne hade en grupp mekaniker från varsin sida konstruerat en prototyp till den serieproducerade Ford GT40, cirka tre månader före 1964 års upplaga av Le Mans 24 timmars hade Richie Ginther testkört bilen på Goodwood Circuit och upptäckt att bakvagnen var instabil på raksträckan, hjulspinn i över 270 km/h och därefter blev bilen kvaddad sedan han träffade en knöl på ingången mot Fordwater då ingångshastigheten uppmättes till 266 km/h.

Sommaren 1964 var ett bra år för Ferrari när min största favoritbil på den tiden var en 275 P, en äkta tolvcylindrig sportvagn som toppade 300 km/h på Mulsannerakan vunnit loppet med Nino Vaccarella och Jean Guichet bakom ratten, där bakom låg Joakim Bonnier på en säker andraplats i en mer kraftfull Ferrari 330 P som delat styrning med f.d. F1-världsmästaren Graham Hill och John Surtees som skulle senare bli världsmästare ta tredjeplatsen med sin italienske co-driver Lorenzo Bandini.
För Ford blev det dystert, två fabriksbilar fick allvarliga transmissionsproblem och bil nummer 12 brann ner fem timmar in i racet.

Året därpå hade Carroll Shelby hjälpt till med utvecklingen tillsammans med engelsmannen Ken Miles, flera veckor senare fick sex bilar komma till start och alla tvingades kasta in handduken, lämnade över förstaplatsen till Jochen Rindts fördel i en privatanmäld Ferrari 250 LM.

Bilsportåret 1966 efter två dystra år var det dags för Ford att visa hur detta skulle gå till, fabrikatet från Detroit äntrade scenen med åtta bilar medan den största protagonisten nöjde sig med bara tre stycken 330 P3, den dagen kunde en Ford GT40 sätta sig klistrad i asfalten på raksträckorna i en hissnande toppfart på 320 km/h och sju liters V8: an var länkad med en specialbyggd växellåda som tål långa turer och på det regniga målgången var de nyzeeländska chaufförerna Bruce McLaren och Chris Amon stora vinnare av långloppsklassikern.

Dan Gurney och A.J. Foyt var förarna som tog hem 1967 års upplaga av Le Mans 24 timmars i en uppdaterad version av GT40 som gick under kodnamnet Mk IV, tolv månader senare var Fordarna inte längre fabriksutvecklade utan John Wyer Engineering som stod för uppgraderingen av en åldrad bil som höll måttet, årgångarna 1968 och '69 var fyllt med ljuva framgångar, inte minst när Gulf-färgerna åkte högst upp på pallen med brittiske ingenjörsmogulen Jackie Oliver och hans belgiske lagkamrat Jacky Ickx.

Efter fyra raka segrar på Le Mans hade Ford dragit sig ur sportvagnsracingen som fabriksteam och väntade i fem decennier tills Chip Ganassi anlände och fixade fram klassegern i det moderna programmet som också varat i fyra år.

Inslag om giganternas kamp på Le Mans med James May år 2016