Idag är det tjugofyra år sedan ChampCar-tävlingen i Portland International Raceway gick av stapeln, söndagen den 22 juni 1997 var datumet som bilracingens fans inte glömt på långa vägar, här i Europa fick många biltokiga killar sitta bänkade på TV-skärmen den tiden för att blicka på något annat än Aktuellt på SVT eller långfilmer på andra lokala kanaler, på Eurosport däremot direktsändes en del ChampCar på kvällstid med Janne Tromark på kommentatorsbåset och i redaktionsrummet bredvid stod deras brittiska motsvarighet Ben Edwards och muttrar på alla referat bakom mikrofonen.
Solen gick ner i Stockholm respektive Storbritanniens småorter och storstäder den dagen samtidigt som hällregnet svepte över Portlands permanenta racerbana i delstaten Oregon, redan halvvägs in i säsongen 1997 hade fem olika förare vunnit de åtta första racen, bland andra Paul Tracy som fixade tre raka segrar på s.k. "Short ovals"; Michael Andretti säkrade premiärvinsten i Homestead medan Scott Pruett tog målflaggan i Surfers Paradise och Alessandro Zanardi på Long Beach, unge Player's Forsythe-föraren Greg Moore vann dubbelt före nästa utmaning och det är att bli bäst i vätan men det finns bara en förare som kan allt om körning på blött väglag, det är engelsmannen Mark Blundell vars erfarenhet i regnet spåras tillbaka till den där femstjärniga insatsen på Le Mans 1992 i en Peugeot 905.
Klockan 21:00 svensk tid hade Jim Swintal i startkuren vevat de dubbla gröna flaggorna, Scott Pruett tävlandes för U.E. Patricks stall tog starten före Gil de Ferran, därefter tog den ena av de två PacWest-bilarna lite stadigt efter första kurvan under öknamnet "Festival Curves", varv nummer 1 är avklarad om inte Bobby Rahal satt fast i det blöta gräset, i början på nästa varv hade Mauricio Gugelmin ett bättre driv på sin Reynard med Mercedesmotor baktill, slungade sig förbi Scott Pruett och höll kvar ledningen innan första depåstoppet som togs under tredje perioden bakom en säkerhetsbil eftersom de två första höll i flera minuter, efter många varv under dubbla gul flagg är loppet åter igång och så småningom var det lite kuggning i klungan där Dario Franchitti i den gråsvarta Team Hogan-bilen krokade ihop med Al Unser Jr. och orsakade ännu en gång dubbla gul flagg för att neutralisera loppet.
När vi närmar oss tidsbegränsad distans istället för de 98 varven som visas på grafiken längst upp i vänster har flera förare tvingats snabba på lite med sina slitna regndäck, den förste som vill gå på slicks efter en lite för överansträngd Bryan Herta vid omstarten var Team Penskes Paul Tracy men efter depåstoppet åkte han på en piruett sedan han gav full gas alltför tidigt och cirka tre varv senare börjar banan torka upp, med Gil de Ferran fortsatt i ledning på ett gammalt set regndäck hade Mark Blundell satsat på slicks runtom, veteranen från stadsdelen Barnet i norra London verkade vara lugn bakom ratten sedan han lät Greg Moore åka förbi innan kampen om tredjeplatsen med tre varv kvar till målflagg slutade i att Zanardi forsade sin Ganassi-bil rakt fram och Blundell åkte upp sig till minst en plats på prispallen med en förvånansvärt snabb PacWest Racing-bil men lyssna noga; Marks senaste varv låg på 1:04.733 medan brasilianaren de Ferrans varvtid var lite långsammare, trots detta körde engelsmannen upp på en andraplats efter en säker omkörning på Christian Fittipaldi.
Allt eller inget var det som gällde på sista varvet; Gil de Ferran låg fortfarande i täten med Blundell precis bakom och kommentatorerna i studion vet att hans rätta däckval kommer räcka hela vägen, båda två ger sig ut mot sista kurvan och tar med sig hjälpryttaren Raul Boesel; alla tre stampar på sina gaspedaler och det är Mercedesmotorn i den blåröda PacWest-bilen som gick i full blås, till fansens vilda jubel kunde den förre Le Mans-vinnaren tillika gammal F1-stjärna slå Gil de Ferran med 27 tusendelar och i depådisken satt en tårögd Bruce McCaw; teamägaren i PacWest Racing med dataingenjörerna strax bredvid, för mig var målgången den tajtaste någonsin på en permanent "Road course" och vilken prestation för en grabb som spenderat många år i Formel 1 med små framgångar på sitt CV.
"Jag vet inte hur det här gick till", sa Mark Blundell efter en jättefin insats i ganska tuffa väderförhållanden, på samma kolumn i tidningen The Indianapolis Star fick han lägga till att ingenjören John Anderson instruerade honom via radion att ledaren var sex sekunder före klungan, när han saktade ner vid målgång var det inget svar från domartornet på vem som vann och i ögonvrån fick engelsmannen se #18 högst upp på tavlan.
https://www.racefans.net/2020/04/27/watch-one-of-indycars-most-thrilling-wet-weather-races/
https://www.newspapers.com/clip/17474571/1997-cart-portland/
https://www.newspapers.com/clip/17474647/1997-cart-portland/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar