Att köra en tävlingsbil på blött väglag är idag riktigt svårt för de flesta men i modern bilsporthistoria har Storbritanniens racingkändisar varit de bästa när det gäller att köra nätt och jämnt i extrema väderförhållanden, förut var det okej att ratta i 280 km/h på dyngblöt asfalt men idag är det en säkerhetsrisk sedan årets upplaga av Belgiens Grand Prix stoppades p.g.a. risk för översvämning mitt i en åskskur och här är några exempel på de insatser som gjorts av brittiska racerförare i vätan genom åren.
1. Tysklands Grand Prix 1968
200 000 åskådare var på plats i Nürburgring för att se F1-loppet gå av stapeln i den täta dimman med inslag av spöregn, båda Ferrari-chaffisarna Chris Amon och Jacky Ickx startade på första led men kunde inte rå på Graham Hills Lotus in mot första kurvan före ingången till Nordslingan, därefter kom Sir Jackie Stewart in i handlingen ombord sin Matra med nya set regndäck av fabrikatet Dunlop och kilade så fort han kunde med ett brett försprång till närmaste förare, enligt skotten i sin självbiografi var sikten jättedålig redan i starten då han inte såg Chris Amons Ferrari och blev en gång bländad av dagvatten som sprutade på hjälmvisiret, Nürburgring 1968 var Sir Jackies största insats i hela sin karriär bortsett från de tre VM-titlarna han säkrade på ett års mellanrum.
https://en.wikipedia.org/wiki/1968_German_Grand_Prix
2. Mount Fuji 1976
Kampen om VM-titeln i Formel 1 avgjordes på Fuji Speedway i Japan med tanke på Niki Laudas comeback efter eldsvådan på Nordslingan, det har snackats mycket på den tiden om huruvida racet skulle starta eller inte men i ett uppbåd fick tävlingsledningen klartecken och förare som Larry Perkins och Emerson Fittipaldi höll inte med, efter första varvet kunde de två första inklusive Lauda dra sig ur loppet och säga att det är för farligt att köra 73 varv i denna extrema väderfenomen, en svensk på poängplats i form av Gunnar Nilsson medan Mario Andretti vinner för första gången sedan Sydafrika 1971 och James Hunt behövde minst en tredjeplats för att slå Niki Lauda till VM-titeln och uppdraget var utfört.
https://en.wikipedia.org/wiki/1976_Japanese_Grand_Prix
3. Mark Blundell
På stora delen av 90-talet har en känd brittisk racerförare fångat mitt intresse för Le Mans 24 timmars och ChampCar och det är just killen från High Barnet i norra London, innan VM-debuten i Formel 1 hos Brabham så satte Mark ett dåvarande kvalrekord på Circuit de la Sarthe i en fabriks-Nissan, två år senare gick drömmen om att vinna ett långlopp till verklighet när han och landsmannen Derek Warwick respektive Yannick Dalmas i en Peugeot 905 som ansågs vara svårkörd utfört äventyret men den förstnämnde hittade rytmen före nattmörkret och bilen var lättare att styra med ett gammalt set regndäck ombord.
När han kom till ChampCar-serien 1996 efter ett år hos tre olika F1-stall (Ligier 1993, Tyrrell 1994 & McLaren 1995) var första säsongen med PacWest Racing inte direkt lyckad sedan han överlevde en hemsk krasch på korta ovalen i Rio, återvände starkt med sin första fina insats på ett regnigt Detroit som femte man bakom eventuella vinnaren Michael Andretti och fyra andra konkurrenter, Portland 1997 anses vara det bästa ChampCar-racet enligt många experter inom bilsport, elfte kvaltid räckte inte men när ösregnet kom på söndagseftermiddagen så krävs det ett mirakel, britten som körde en blå Reynard med Mercedesmotor under huven använde slicks runtom när banan skulle torka och i slutändan kunde fansen vittna den tajtaste avslutningen på en permanent "Road Course" med Blundell överst på pallen.
På stadsbanan i Vancouver 1999 så borde han hålla minst en tredjeplats efter att ha kvalat femma som bäst den årgången men vattenplaning på bansträckningens motsatta ände ledde till kaos, en krasch in i sargen och därmed var loppet över för hans del.
https://wtf1.com/post/its-been-20-years-since-the-closest-road-course-finish-in-indycar-history/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar