Lördag den 6 oktober 2007 spelades en viktig kvalpass inför den årliga men traditionsrika racet över tusen kilometer på Mount Panorama, här skall de tio bästa förarna tampas om vem som ockuperar första startruta i detta Super Pole shootout.
Förste man att välkomnas framför de vilt jublande fansen är Paul Radisich i HSV Dealer Teams andra säte, ja den forne Supertouring-världsmästaren gör sitt första Super Pole-varv på just banan han älskar att köra sedan 2003 och kom tillbaka starkt efter en fotskada året innan, han verkar vara riktigt laddad efter en fin inledning på varvet där ena framdäcket puffar ut liten blå rök och kickar lite damm över betongkanten ner mot Skyline och The Dipper, kom ihåg att för fyra år sedan så tog nyzeeländaren för mycket bakbroms, övervarvat vid nedväxling in mot The Chase från 290 km/h och när han får syn på målflaggan så stannade klockan på en bit under 2:08.5.
Näste man är Lee Holdsworth för Garry Rogers Motorsport och hans mål är att köra fortare än Radisich enligt grafiken, mjukt och prydligt upp över krönet efter Griffin's Bend och känner sig fullt målmedvetet bakom ratten, han var bara ynka tusendelen före efter första sektorn men slåss för extra grepp i framvagnen då han fick understyrt in i McPhillamy Park, i mittsektorn så utökade Holdsworth försprånget en liten bit, likt det vi såg Craig Lowndes göra så många gånger i karriären, V8: an på den här bilen låter ganska friskt med ett vinande ljud från diffen men tiden räckte till provisorisk Pole position.
Första Ford ute på banan och det är inget mer synonymt än efternamnet Johnson på fönsterrutan, jag pratar om Steven Johnson; son till trefaldige Bathurst-vinnaren tillika teamägaren Dick Johnson körandes i en DJR-trimmad BF Falcon sponsrad av whiskydestilleriet Jim Beam, han var en av få förare som använder bromspedalen med vänsterdojan, liksom Fabian Coulthard som är till idag permanent "Left foot braker" och lyssna på den urstarka motorn som pumpar ut hela 680 hästkrafter även om Steven är lite för hård mellan Reid Park och McPhillamy Park, bakvagnen vinglade i störtloppet ner till Forrest Elbow där han tappade fem hundradelar och ser ut att ta ner försprånget till att slå Holdsworth genom en fantastisk sista sektor på varvet och frugan i DJR-lägret pustar ut.
Greg Murphy i Tasman Motorsport-bilen blir näst på tur, han var sjunde man efter de fria träningarna senast men är ute efter en plats bland de fem bästa om han sätter in ett bra varv, vi såg i de två senaste åren hur Jason Richards fått tillräckligt med speed ur bilen men låg en bit bakom på första sektorn, vid McPhillamy kunde han stampa på gaspedalen långt innan apex inför bromspunkten på Skyline och han var på hugget sedan han tog tag i tvåans växel alltför tidigt, i nästa mellantid så tog han in en del på DJR-kuggen med en stabil chassiinställning där han ändrade bromskraftsfördelningen inför The Chase från 294 km/h till strax under 100 knyck och klockan stannade på 2:08.367, över två tiondelar bakom Johnsons anmälningstid.
Stone Brothers Racings Russell Ingall hade haft en motig säsong innan övergången till Paul Morris självbetitlade stall fastställdes under Silly Season-ryktet, mästerskapsvinnaren från 2005 åkte på en stabil inledning trots att han var lite seg i gaspådraget ut ur Reid Park och låste bakbromsen in mot Forrest Elbow, förlorar ytterligare tid och vid Murray's Corner så tappar han bakvagnen likt det vi såg två år tidigare, ja och det gillar inte killarna i SBR-lägret med Paul Forgy som chefsingenjör.
Lagkamraten James Courtney kände sig helt samlad bakom ratten på hans blågula Ford BF Falcon, lugnet och självsäkerheten talar sitt tydliga språk även om reportern Grant Denyer sa till kommentatorsteamet på studion att främre hjulupphängningen på Courtneys bil gick från noll gravitation till blytung i drygt en tiondel, tagit ner försprånget mellan honom och ettan i ledarbåset men tappat mycket till en fjärdeplats tills vidare.
Vad är det jag ska säga om Craig Lowndes? Ja, mannen och myten bakom arvet efter Peter Brock ger sig ut på banan i Team Vodafones färger, inleder Super Pole-varvet lite för krassligt i utgången på första kurvan, skakar på huvudet men ville lugna ner på tempot och sedan ta i för allt vad han kan från McPhillamy Park ner till Forrest Elbow, därefter begick han ännu ett misstag, låste upp höger frambroms och riskerade att få en flat spot på slutet av varvet och räckte inte till Pole position, bara en tredje tid med tre man kvar på listan.
Legendaren Mark Skaife ombord sin fabriksbyggda Holden VE Commodore har uppdraget att klämma till en hyfsad kvalvarv framför 42 000 åskådare på huvudläktaren, tredje snabbast på morgonpassets fria träning genom att återinställa setupen som han fick till på fredagen och fungerade perfekt, lägg märke till att han offrade utrymme mellan utgången på The Cutting och ingången mot Sulman Park och vid första mellantiden så sprängde Mark nästan fyra tiondelar på Steven Johnsons tid, det där är mäktigt ska jag säga och lade till ytterligare en halvsekund på nästa sektor, vid målgång hade Skaife åkt riktigt fort, personbästa med tiden 2:07.196 och var snubblande nära kvalrekordet från 2003 satt av Greg Murphy.
Årgångens tabelletta inför söndagens race Garth Tander vill ha en liten revansch efter att ha sett sin tillfällige lagkompis förra året brottas med kopplingslamellen innan denne mottog en smäll av debutanten Jack Perkins i den becksvarta Jack Daniels-bilen, han var känd för sin kalkylerade körstil à la Alain Prost och rätade till framvagnen samtidigt som vänster hjulpar mjuknar upp under inbromsning mot Forrest Elbow, toppfarten låg på 296 km/h, inte lika fort som HRT-bilen dessförinnan men tog sig upp på andraplats och det skiljde nästan en tiondel mellan fabriksbilen och satellitbilen mitt framför ögonen på Tom Walkinshaw.
Ford Performance Racings Mark Winterbottom debuterar i en ack så viktig Super Pole shootout, den då tjugosexårige grabben ger järnet redan från start när den Prodrive-trimmade Fordmotorn varade riktigt högt uppför Mountain Straight på femmans växel i uppemot 260 km/h och analytikern Matt White sa "Om man knuffar bort en Holden från tronen då lägger man Forden överst", han använder varje centimeter av banan för att skaffa en bra försprång inför de två sista tredjedelarna av varvet, rätade till bakvagnen uppför Sulman Park, var inte tillräckligt snabb i nedförsbacken men har bra läge till en klassisk avslutning och vad säger klockan? Skaifes tid på 2:07.1 är tiden att slå och en vemodig Winterbottom sparade det bästa till det sista med över tiondelen till godo och klarblå jubel på FPR-garaget uppstod när operativa chefen Tim Edwards gratulerade chefsingenjören Phil Key till deras första Pole position, otroligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar