Erik Wedberg på Teknikens Värld hade i den reserverad tidsschema suttit framför tangentbordet och skrivit en exklusiv artikel om tre herrgårdsvagnar som gjort ägarskapstrenden större och mer förfinade med åren, som sagt är jag åter inne på sjuttiotals-temat efter att ha nålat fast en brödtext om Peugeots klassiska småbil 104 tidigare i helgen.
Vi kombiälskare kan definitivt säga att den gamla goda tidens folkhemscontainrar har små variationer gentemot de mycket styvare lådorna med Youngtimer-stämpling på en och annan servicebok, att äga en praktisk lastslukare är värt en förmögenhet hos de flesta småbarnsfamiljer, runtom i Europa fick försäljningskurvan luta åt högre siffror än på motsatta sidan av Atlanten där V8: an och fyrhjulsdrift träder laga kraft men det är bättre att glida in ett par skidor i skuffen med en kombi jämfört med en stadsjeep som det gör nu och jag vill hellre välja en Peugeot 504 Break eftersom den hade en högklassig medverkan i långfilmerna.
Teknikens Världs ordvrängare hade läst en del om en specifik ägares Ford Consul med 2.3 liters V6: a trots små arv ur interiörkvalitén hämtade från Fordar byggda i Detroit, motorn däremot hamrades av vidskepliga ingenjörer från Köln trots att den inte har den råa styrkan från sportcoupén Capri med en större sexcylindrig maskin tillverkad i Essex och åkkomforten kändes lite för vag med tung last baktill och två fullvuxna barn i baksätet, Peugeoten däremot har jag en liten "special connection" i vevhuset, denna exemplar som testteamet rattade var i körbar skick efter alla godkända resultat på Bilprovningens besiktningsportar, i mitt hemland av alla ställen hade jag som liten grabb fått veta att baksäteskomforten gav mig en lugnande effekt oavsett årstid som på morfars öronlappsfåtölj men han ägde en sedan än en kombi på den tiden, kabinen hyser två mätare och en klocka på instrumenteringen men faneren var svarta på herrgårdsvagnen, på min bortgångne släktings 504 innehöll den en tegelröd faner på instrumentpanelen och tegelröda läderklädslar eftersom lyxattiraljerna var snäppet viktigare tillsammans med köregenskaperna.
Volvo 145 kombi erövrade den svenska marknaden framför våra fäders ögon, på förhand var den mer personbilslik än föregångaren Duett trots sin mindre lastkapacitet men fraktat folkhemmet genom sina första bilminnen på någon fotoalbum, kabinen kändes lite mer 60-talets centra än tidigt 70-tal med den där metallkransen innanför själva ratten, säkerhetsanordningar som trepunktsbälte och nackstöd blivit sådär virala på tidningsannonserna eftersom strävan för trafiksäkerhet tar alltid förstaplatsen på rutnätet, 1973 hade Volvo 145 vunnit en testduell mot Citroën CX Break och Opel Rekord Caravan eftersom den fått beröm av läsare och enstaka prenumeranter sedan det gick att lasta åtta drickabackar utan att bakvagnen sänks djupare mot marken.
Min sammanfattning kring bilarna i den nostalgiska testduellen är enligt följande, Forden betraktas som ett museiföremål, Peugeoten är en levande legend med sin sätesarrangemang och åkkomfort medan Volvon är en arbetarklasshjälte utom dess like.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar