Att våga lyckas som vikarie åt en reguljär förare i någon av de stora mästerskapen kändes riktigt svårt trots att det lönades med ett heltidskontrakt efter sådana insatser på repertoaren, cirka ett par veckor innan årets upplaga av Indy 500 skulle avgöras fick YouTubern Aidan Millward dela med sig en märkbar berättelse om en förare som fick det tufft i olika typer av formelbilar under en lång karriär och han förlitade sig i att artikulera om samtalsämnet kring brasilianske chaffisen Roberto Moreno.
Livet som bilracingens "Journeyman" började med den sköra attributen att resa långt i världskartan och starta sin elitsatsning i ett land där man ska lära ett nytt språk än modersmålet, med det kan Formel Ford-festivalen 1979 vara en av flera noveller som länkas med klanens mekaniska bakgrund likt det vi såg från andra unga män innan man lyfte sig till epiteten "superstjärna" i Norstedts ordböcker och Roberto själv hade inga sedlar kvar ur kassaskåpet trots detta, flera år senare klättrade han hela vägen upp till F1 genom en mödosam period i Toyota Atlantic Series hos olika team innan han landade tillbaka till Europa för en styrning i West Surrey Racing som drev ett F3-stall förr i tiden och kom tillbaka till USA på deltid redan 1985 som Indycar-förare för Rick Galles stall.
Robertos tid i Formel 1 klickade som en strömbrytare under de nio tuffa åren, debuten 1985 hos AGS följt av en liten comeback hos Coloni som inte hamnat på rätt köl i rubrikerna trots rykten att testköra någon av de stora teamens bilar verkade nålas fast på styva linan, en gyllene biljett till Benetton signerades av Flavio Briatore skulle dock fungera riktigt bra efter att ha blivit tillfrågad av Steve Matchett om själva styrningen efter helikopterolyckan som drabbat Alessandro Nannini och uppdraget utfördes i Japan 1990 då Moreno lyckades ta hem sin första pallplats bakom landsmannen Nelson Piquet Sr; tiden som reguljär förare hos Benetton förvärrades av en kontraktstvist någon vecka efter Belgiens Grand Prix 1991 och tog saken till rätta hos olika privatister innan han städade resväskan och återvänt till USA efter att ha blivit värvad av Dale Coyne Racing på heltid 1996.
In mot ChampCar-säsongen 1997 hade saker och ting inte gått som det ska för stackars Roberto som var inne i karriärens osäkra del, hans avtal med Dale Coyne sinade efter premiären på Homestead utanför Miami men fått en livlina av Carl Haas som vikarie till skadeförföljde Christian Fittipaldi; hoppade sedan över staketet till en underfinansierad IRL-stall och ta över rollen som Patrick Carpentiers tillfällige ersättare på två av de tre avgörande racen i den mer publikvänliga mästerskapsserien, deltidskontraktet med Project Indy-stallet ledde till konkurs och sedan fick populariteten skena redan 1999 när han stod som vikarie åt PacWest Racings toppfigur Mark Blundell som drogs med nackspärr p.g.a. en testolycka på Gateway International Raceway, tätt efter det belönades han med ett långtidskontrakt hos U.E. Patricks stall och slutat trea i tabellen tack vare ett par pallplatser och till och med dominerat helgen i Cleveland som segrare från Pole position före Kenny Bräck och Cristiano da Matta.
Årgångarna 2001 och 2003 inte fått leva upp till förväntningarna på Oddsets flygblad, Toyotamotorn på de orangea bilarna var inte tillräckligt kraftfull än i maskineriet bakom bränsletanken på landsmannens Newman Haas-trimmade kärra, en motig första halva av 2001 renderades till bara två pallplatser på två veckors mellanrum och problemen rämnade efter segern i Vancouver med fyra raka brutna lopp på de fem sista deltävlingarna, efter sabbatsåret fick Roberto ett par svåra konkurrenter i form av fransosen Sébastien Bourdais och Paul Tracy som blåste nya krafter i Player's Forsythes färger men även hans satsning i kvarlevorna av Tony Bettenhausens företag fått sluta på fel sida av tabellen och i toppen av sitt CV så hade han gnistan bakom ratten men inte den rätta lyckan på annonsmärkningen.
Bildkälla: Peter Burke Speedcenter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar