Här i Europa fick Nissan Tino äntligen ge sig in i leken sedan den lanserades lokalt hemma i Japan hösten 1998 eftersom det dröjde två år för fabriksarbetarna i Durham-regionen att hämta in beståndsdelarna från halvkombin Almera och sätta igång produktionen på allvar.
Exteriören påminner mig om en samtida Renault Scénic I med en låg nos och motorhuvens korta utformning, mankhöjden är lika hög som den förstnämnde hade mäktat till, fönsterytorna hade också varit en Scénic-kopia eftersom designen var lite för konservativ och C-stolpens sluttande lutningsvinkel ger också lite Scénic-vibbar trots baklyktornas form à la Fiat Marea Weekend.
Kabinens designtänkande har en rundare men minimalistisk gestaltning, exempelvis instrumentpanelens form då Nissan var första biltillverkare att 3D-printa mittkonsolens övre del för att på plats med minst en navigationsskärm på de senare årsmodellerna, hastighetsmätaren sitter centralt medan de övriga mätarna låg på varsin sida, klimatanläggningsreglaget hade ändrat form genom åren såsom placeringen av CD-växlaren, mugghållaren placerades en liten bit framför växelspaken, handskfacket får plats med minst två mellanstora vattenflaskor och ergonomin är i klass med konkurrenterna för velourklädslarna adderar extra lyx och komfort på långa resor.
Trots den överexaminerade formgivningen hade Nissan Tino bara två motorer som ingick i tre olika nivåer av utrustning, bensinmotorn på 1.8 liter och 115 hästar passade bra för småbarnsfamiljer i Acenta-utförande, 2.2 liters dieseln ur en Renault Espace III under sin tid var ganska sällsynt här i Sverige men den var otroligt stark i takt med dess höga vrid på låga varv och motorn var länkad med en sexväxlad manuell låda då den fanns enbart i dyraste utrustningsnivån Tekna.
På småvägarna har bilen en ganska annorlunda beteende i hjulupphängningssystemet än i en samtida Scénic av den första generationen, den inte har den där riktiga sportiga känslan i styrningen på snabba kurvor som konkurrensen och det berodde på just karossens höga gravitationspunkt, bland de stora nackdelarna jag förväntade innan ett köp på begagnatmarknaden var bytet av bromsbelägg och kamrem vart 20 000: e kilometer respektive rost runt krängningshämmaren och åkkomforten som inte håller måttet på steniga vägar.
Vid våren 2006 efter ett fåtal exemplar mindre än klassledarna i segmentet är Nissan Tino en sällsynt men eftertraktad figur sedan nedläggningen och efterföljaren hittades någon gång under sensommaren på samma kalenderår.
Inslag om Nissan Tino från Österrikes mest populära bilprogram Go! årgång 2001
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar