Inför årets upplaga av Supercheap Auto 1000 kommer jag skriva en liten berättelse om vad som pågick i det årliga långloppsklassikern för standardvagnar i en specifik årgång, och året var 1995.
Söndagen den 1 oktober drogs loppet igång i morgonsolen över den 6.2 kilometer långa slingan, Wayne Gardner i Coca Cola-bilen skjuter iväg som en pil medan Larry Perkins i en Holden VR Commodore krokade ihop med fabriksföraren Craig Lowndes före första kurvan, ventilen på ena framdäcket flög ut, körde hela vägen till garaget och gav sig iväg som siste man efter första varvet.
Båda HRT-bilarna fick så småningom bryta på grund av låg oljetryck, Jim Richards och Mark Skaife i Fred Gibson Motorsport-bilen låg bra till i ledningen innan motorn packade ihop på varv nummer 65 av 161, svenskt medverkande i form av frekventa specialisten på långdistansracing Anders Olofsson med co-drivern Steven Richards gjorde en bra insats i kampen om en potentiell topplacering sedan han var på pallen med australiensiska bilsportens berättarröst Neil Crompton ett par år tidigare och med två tredjedelar kvar av racet fick bataljen om vem som är bäst av Ford-förarna slutade i närkontakt uppför Sulman Park då Glenn Seton i sin mörkblåa GSR-trimmade EF Falcon sände John Bowe in i betongmuren och förstörde fjolårsmästarnas hopp om att försvara titeln.
På varv nummer 135 kallades säkerhetsbilen ut för sista gången när grafiken visade att Perkins Engineering-bilen med Larry Perkins och Russell Ingall åkte upp från längst bak i klungan till bland de fem bästa på en fjärdeplats och det visade att viktiga depåstopp utan att byta bromsklossar var nyckeln till en stor framgång på världens kanske bästa racerbana tillsammans med Spa Francorchamps och Nordslingan på Nürburgring.
De sista tjugo varven krävdes för veteranen Perkins att jaga ledande Glenn Setons blåa Ford, först åkte tekniksnillen förbi f.d. F1-världsmästaren Alan Jones på Conrod Straight in mot The Chase, därefter satsade han på ännu en omkörning och det var på insidan om Brad Jones under inbromsning mot Murray's Corner, med elva varv kvar till målflagg tappade Glenn all kraft ur sin egentrimmade maskin, ena ventilen slets sönder, blev omkörd av Castrol-bilen och tvingades bryta, detta kunde ha varit klanen Setons första seger sedan farsan Barry vann i en Ford Cortina 1965.
I garaget var Larry Perkins son tillika framtida racerförare Jack Perkins i glädjetårar och målgången slutade i ett välförtjänt seger för bil nummer 11 före den andra GSR-bilen med Allan Grice och Alan Jones; trea blev f.d. MotoGP-världsmästaren Wayne Gardner och Neil Crompton; den kvarvarande Fred Gibson-bilen åkte in som fyra, Brad Jones och Win Percy femma och Topp 6 rundas ut av en privatanmäld Holden VR Commodore med Tony Scott och BTCC-mästaren John Cleland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar