Nästa berättelsekvartett är presenterad och idag kommer jag stifta bekantskap med en fina historier som utgör Le Mans 24 timmars till en testbänk mellan förare och mekanik i en och samma rubrik sedan biltävlingen grundades år 1923.
Temat för dagen är de flerfaldiga vinnarna av racet runt klockan, i de tidiga åren var André Rossignols två raka segrar en säker bedrift tills Woolf Barnato; en av ledarfigurerna i "The Bentley Boys" var den förste att vinna på Le Mans tre år i rad mellan 1928 och 1930, efter krigets slut var Luigi Chinetti rätt lyrisk på långloppen med tre segrar ur olika årgångar med Ferrari, belgaren Olivier Gendebien och Phil Hill var det första radarparet att etsa sig i ådrorna med totalsegrar i tre års mellanrum.
Landsmannen Jacky Ickx återupptog sitt fäderneslands heder med bravur trots att han dubblerade rollen som långloppsförare med Formel 1 vid sidan om, första segern kom 1969 i Gulf-färgerna på en Ford GT40 och följde upp med tre raka segrar inklusive de två senaste med Derek Bell 1981 och '82, rekordet på sex segrar stod i 23 år tills Tom Kristensen fått sväva i sjunde himlen juni 2005 och idag är han lika med Peter Brock i antalet segrar ur någon anrik biltävling.
Härnäst kommer jag återberätta ett fint skrivet inlägg om en gammal bil som än så länge lever till ett ömtåligt rykte, bilen i fråga är en Porsche 356.
Ferdinand Porsches son Ferry var gubben som låg bakom hur man tillverkar en vinnarbil på Le Mans med lånad mekanik ur en "Bubbla" fast man la till en reservoar till vattenkylaren som placerades emellan cylindrarna, namnet 356 refererades till bolagets 356: e projekt och lanseringen skedde förrän oktober 1950 på bilsalongen i Paris, veckan efter bilutställningen på Le Grand Palais har mötet mellan Ferdinand Porsche och ACO: s f.d. VD Charles Faroux gått bakom stängda dörrar, i själva konversationen kunde den förstnämnde säga att ett deltagande på Le Mans ville helst vara någon form av PR-trick och det blev så redan ett halvår efter Ferdinands bortgång, sonen däremot förde över bolagets kontinuitet genom att ringa in bilimportören Auguste Veuillet till att säkra köpet av en tävlingstrimmad 356A och i Porsches storslagna tävlingsdebut kunde man kamma hem klassegern med en upprepning av bedriften cirka tolv månader senare.
Mitt i hierarkin har 356: an funnits i fyra olika karossformer trots att den höll i gott skick i över tretton år med fem klassegrar på kontot, ett och ett halvt decennium senare sågs den första 911: an runt Circuit de la Sarthe om inte succén blev lite annorlunda längre in i tidevarvet.
https://www.24h-lemans.com/fr/actualites/mission-356-la-premiere-porsche-aux-24-heures-du-mans-56718
Ett århundrade med fantastiska banrekord var huvudämnet som etsat sig på flera bilhistorikers ådror, att försöka få tag på medianhastigheten på 250 km/h hade varit en jättesvår utmaning parallellt med de olika regelverk som stoppade höghastighetens evolution mitt i Grupp C-erans slutstation.
Dåtidens varvrekord med veteranbilar sattes av en vinröd Alfa Romeo med en snittfart som sprängde 140-barriären, tidsmässigt hade den slagit Tim Birkins rekord med över fyra minuter, första varvrekordet på permanent bana sattes av Louis Rosier ombord en Talbot Lago T26 GS när snittfarten på 160 km/h ledde till ett fabulöst PR-trick hemma i Frankrike, vem kunde tro att "Giganternas kamp" mellan Ford och Ferrari slutade riktigt tåligare än väntat, bara fråga Mario Andretti som var förste man att runda Circuit de la Sarthe på under tre minuter och tjugofem sekunder med en hissnande maxfart på 343.3 km/h genom Mulsannerakan och dörrklockan ringde drygt fyra år senare när en viss Jackie Oliver krävde mer turbotryck och mindre downforce för att slå Andrettis tid med tio hissnande sekunder.
Rekordet stod sig på långa vägar men efter ombyggnationen mellan 1988 och 1990 kunde förare som Hans-Joachim Stuck och Alain Ferté dela på prispotten i racetrim även om Mark Blundell satte kvalrekordet för Grupp C-bilar ombord en blåröd Nissan den första årgången man körde genom Mulsannerakan fast kluven i tre sektioner, 2008 satte fransmannen Stéphane Sarrazin kvalrekordet för dieseldrivna LMP1-bilar (3:18.513) ända tills Kamui Kobayashi dryga nio år senare fått slakta det absoluta rekordet med nästan fyra sekunder och idag kommer man inte sådana tider i kvaltrim längre p.g.a. de toppmoderna Hypercars prestandabalans.
Sist ut den här veckan är hur den traditionsenliga starten blivit förevigad i historieböckerna.
Le Mans-starten i bilracing var för åskådarna i dåtidens värld en spännande ögonblick att njuta, uppfunnet av en flaggvakt år 1925 och idén till att springa 30 meter från ena änden till den andra innan man får veta vem som kickade igång bilen före Polesittern, den typ av tävlingsstart användes i årtionden men bilarna har ändrats med tiden lika snabbt som en raketavfyrning på Cape Canaveral.
Ändringen fastställdes efter att flera förare på slutet av 60-talet varit rädda för sin säkerhet, speciellt under sommaren 1968 när en belgisk deltagare vid namn Willy Mairesse väntade med att vrida huvudströmbrytaren och insåg att dörren på sin Ford GT40 var inte ordentligt stängd, ett år senare fick landsmannen Jacky Ickx ta beslutet att vandra en kortis och sedan kan man lägga den blytunga högerfoten mot seger.
Efter det var det stopp, ingen mer sprint mot bilarna men däremot finns traditionen kvar i 24 timmarsloppet för motorcyklar och från och med 1971 är en rullande start som på Indy 500 bättre i spelreglerna.
https://www.24h-lemans.com/fr/actualites/24-heures-du-mans-un-certain-style-de-depart-56740
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar