Precis som jag sa tidigare så fyller Le Mans 24 timmars 100 magnifika år och idag kommer lägga upp ytterligare fyra berättelser och ge både stora och små inblick i fyra olika teman.
Först ut är en berättelse om långloppsracingens mest kända figur men också hela Frankrikes stora hjälte både på och utanför paddocken, hans namn är Henri Pescarolo.
Den här mannen har förevigat vinnarmentaliteten i många år ända sedan hans första deltagande på Le Mans i en Matra 630 år 1966, genom hela sin tävlingskarriär hade Henri medverkat äventyret runt klockan hela 33 gånger varav fyra ledde till seger med varsin legendariska vinnarvapen (Matra 670 & Porsche 956) och lurade döden som förare efter testolyckan på öde motorväg 1969.
Efter att ha lagt hjälmen på hyllan blev Henri hyllad världen över när han ansvarade för sin självbetitlade racingstall med dunder och brak, fjärdeplatsen bakom tre silvriga Audin i en Courage C52 med Peugeot V6: a föranledde till succéåren som stallchef och anlitat de bästa lokala förarna i branschen, bland andra Eric Hélary, Nicolas Minassian, Jean-Christophe Boullion, Eric Comas, Emmanuel Collard och rallyvärldsmästaren Sébastien Loeb; årgångarna 2005 och '06 återupplevs som de bästa dagarna i hans fröjdefulla liv bakom depåmuren och gått i pension efter att verksamheten stängde dörrarna hösten 2012.
När Nicolas Minassian följde den äldre gubbens fotspår med hörlurarna klistrade i hjässan fick relationen vara på topp med syn på hårfin precision, kunskap och lärdomar i och med att studiero och respekt kvarstod som huvudämne, vi vet att namnet Pescarolo finns fortfarande kvar i våra hjärtan även om en ny ägare köpte namnrättigheterna för att åter lotsa fram nya förare till toppen av racingträdet från och med 2024 i Hypercar-klassen.
Matra var som jag sa tidigare en del av Le Mans-historiens mest kända berättelser, som fullt satsande fabriksteam mellan 1966 och 1975 hade de här blåa raketerna vunnit den lokala befolkningens hjärtan med tre folkkära affischnamn på sina fäders tidsålder, i de första åren var Johnny Servoz-Gavin och Jean-Pierre Beltoise de första lovande stjärnorna att försvara märkets färger även om man missade pallen 1968 i en vidareutvecklad Matra 630, ja den med en egentillverkad motor jämfört med originalet.
Efter de bittra åren var framgångarna kompletterade med de tre raka segrarna på Sarthe-regionen under 70-talets början med Gérard Larrousse och Graham Hill som Henri Pescarolos radarpartner, färskt i minnet var modell 670 en bil full med glädje, potential och hopp bland fansen eftersom dess tolvcylindriga motor på tre liters slagvolym hade ett vackert läte, på Mulsannerakan så hördes V12: an skrika förbi värdshuset och in genom skogsremsan i över 320-330 km/h och det gjorde en restaurangägare på den tiden att få gåshud, speciellt i nattmörkret.
https://www.24h-lemans.com/fr/actualites/matra-aux-24-heures-du-mans-une-reconquete-francaise-56878
Dagens tekniklektion går till en av de viktigaste uppfinningar som stod industrialismens tidevarv och det är inget mer synonymt än vindrutetorkaren.
Vindrutetorkaren var uppfunnet av en kvinna vid namn Mary Anderson på en spårvägspromenad i New York 1903 efter att ha gått college flera kilometer söderifrån, hon beskriver sin uppfinning som framtiden inom bilindustrin när de första fönsterrutorna på T-Forden skruvades ihop på 1900-talets tidiga stadium, mekanismen var väldigt enkel där en flexibel arm böjs manuellt och för att forsla bort grundvatten ur fönsterrutan kan en djup plastbit användas flitigt vid dåligt väder.
I racingtermer däremot fick användningen av vindrutetorkare ses som en änglagåva från och med år 1926, redan i den fjärde upplagan av Le Mans 24 timmars, framåt till 1934 kunde Alfa Romeo utrusta sina bilar med en fällbar vindrutetorkare som föraren själv vrider via en liten brytare till höger om rattstången, de manuella vindrutetorkarna var enligt säkerhetsföreskriften lika viktig som bromsskivorna senare i tidevarvet och per automatik kan regnsensorer ersätta manuella vred från och med 1968 där Matra var först ut att utrusta sin 630: a med automatiska vindrutetorkare för att känna av var och när regnet skulle vräka i skyn.
Att dekorera eller färglägga en hel racerbil krävs mycket jobb, därför som publiken ville utse vilka tävlingsfärger som fått mest credit genom åren på Le Mans.
I de tidiga åren hade flera bilmärken valt en specifik färg i order om att försvara sitt fädernesland, Frankrike valde den blåa nyansen, Tyskland grå, Storbritannien mörkgrönt, Japan vitt och Italien rött men störst uppmärksamhet efter sponsringen av Gold Leaf på Lotus Formel 1-bilar gick till Porsche respektive Ford där en s.k. "Signwriter" hjälpte till att skapa en legendarisk dekoration med syfte att klättra högst upp på pallen och det är Gulf-färgerna som är mestadels ljusblå med orange garnering.
Därefter fick "Den rosa kultingen" inte till den där uppmärksamheten från Norbert Singer och hans entourage vid Porsches garage men det stoppade inte blå vindar och himlavalv ur Matras skönsjungande V12: a mellan 1972 och '74 att slå en kil ur en Porsche 917: s avgasrör.
Konsten att vara färgglatt strukturerat sig på de modernare LMP1 och LMP2-bilarna, speciellt under tidigt 00-tal då en schackrutig Dome S101 var Jan Lammers idé att skapa en rudimentär foliering på en potent racerbil, min absolut största favorit bland färgsättningar kommer spåras tillbaka till sommaren 2003 och en Pescarolo C60 med Peugeotmotor anses vara bilracingens vackrast utsmyckade bil genom tiderna, mäktigt.
I år kommer Porsche och Ferrari dyka upp på Le Mans med varsin legendariska färgsättning, firman från Weissach valde en Dauer 962 LM som inspiration medan Ferraris nya 499P blickar tillbaka till karossfärgen som användes 1973, ni vet Rosso Corsa med en gul rand rakt på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar