Dags för del nummer fem i detta fantastiska serie om 100 år av glädje, teknik och glamour på Circuit de la Sarthe innan entréporten öppnas till avverkning av de hundratals varv genom en fjärdedels permanent bana och nästan en hel rutt i stängd motortrafikled.
För drygt två år sedan hade jag skrivit en lång krönika om Graham Hills äventyr i en Matra 670 och partnerskapet med Henri Pescarolo, efter VM-titlarna i Formel 1 och drickandet av traditionsenlig lättmjölk på Indianapolis fick medlemmen i Londons roddklubb åka till Le Mans och komplettera bilracingens "Triple Crown", han lyckades med råge även om skådespeleriet utanför paddocken gick till ramaskri på sportbilagorna världen över.
Här är artikeln som återberättades på lemans.org:
Nästa berättelse handlar om en s.k. "Badge engineering" inom Porsche Motorsport i nittiotalets centra.
Efter fabrikssegern 1987 fick Porsche själva sälja sina 962: or till privata aktörer, däribland Arena Motorsport baserat i Storbritannien men om man spolar framåt till september 1993 hade finansmagnaten Jochen Dauer kommit på en idé, varför inte bygga en kopia av en legendarisk Grupp C-bil, alltså självbärande karosseri komplett med motorn som en gång satt baktill Hans-Joachim Stucks bil från 1988, kort och gott fick replikan namnet Dauer 962 LM och det var den här bilen som Norbert Singer spände blicken på när den hördes susa genom start och målrakan på Circuit de la Sarthe i och med regelbytet till LMP900 efter att Grupp C-regeln sinade.
Reinhold Joest var mannen som såg till utvecklingen av denna sjukt fina bil med pompa och ståt runt i de två månader som föranledde till 1994 års upplaga av långloppsklassikern genom just faxväxling mellan honom och Jochen Dauer; i historiens mest vindstilla Le Mans 24 timmars kunde amerikanen Hurley Haywood tillsammans med Mauro Baldi och Yannick Dalmas slå alla förväntningar med en efterlängtad seger där bucklan fördes till högkvarteret i Weissach eftersom trofékabinetten i Joest Racings fabrik på den tiden var för liten.
TWR Porsche WSC-95 var egentligen bara en Jaguar XJR-14 med större justeringar, den stängda cockpiten finkammades till en öppen sittbrunn för bättre luftflöde, Cosworth V8: an byttes ut till en sexcylindrig maskin ur just en 962: a och gissa vad den gjorde under årgångarna 1996 och '97, den vann två raka titlar i händerna på två unga chaffisar som skulle bli något extra med inkludering av vår egen Stefan Johansson, det handlade om österrikaren Alexander Wurz och dansken Tom Kristensen innan den förstnämnde satsade vilt på Formel 1 men förgäves.
Den mest förbluffande av alla artiklar har handlat mycket om de tekniska finesser som fulländat racerbanan genom åren.
Några första exempel spåras i de tidiga åren när ACO krävde en överenskommelse med Frankrikes infrastrukturutskott om en potentiell ombyggnation som pågick mellan 1927 och 1930, plankorsningssignaler var ju ett minne blott innan anläggningen återöppnades 1949 efter krigets slut medan däcktraven fick göra sin entré runt 1952 eller '53 någonting sånt, betongkanter genom banans alla sektioner adderades på början av 1970-talet som någon form av säkerhetsåtgärd, ja dels för att sakta ner hjulens kinetiska energi och höll på att bli mer användbar i ett försök att tackla "Track limits" som plågat moderna förare i den digitala tidsramen.
TV-övervakningen äntrade för första gången redan 1985 som det mest aktiva sättet att utreda obefintliga förseelser och otäcka krascher i realtid, det tog många år att finslipa tekniken efter det som hände med Joakim Bonnier då han förolyckades tidigt på söndagsmorgonen 1972.
Filmstjärnorna på Le Mans har varit en speciell länk på glansdagarna, speciellt när två giganter dyker upp på en och samma berättelse, det handlar om manusförfattaren Steve McQueen och skådisen Paul Newman.
För det första fick Steve McQueen anlita sin assisterande kameraman i hopp om att regissera en film om bilracing på högsta nivå samtidigt som tiden bakom ratten på en Porsche 917 rinner iväg redan sommaren 1970 tillsammans med Sir Jackie Stewart; hans film hette kort och gott "Le Mans" med biopremiär över hela Europa i september 1971 om inte scenografen John Sturges blivit ersatt av Lee H. Katzin på långa vägar, efter det hade filmen blivit hyllad av recensenterna med högsta betyg på alla nöjesbilagor med rekonstruktioner som filmats på realtid.
Om vi spolar bandspelaren framåt till 1979 kommer namnet Paul Newman förevigas på Hollywoods "Walk of Fame", han var med i en mängd med långfilmer och TV-serier under sin makalösa skådespelarkarriär inklusive några enstaka framträdanden som racerförare, bland annat på Le Mans ombord en Porsche 935 som han delade styrning med tysken Rolf Stommelen; efter 24 timmars resa runt Circuit de la Sarthe kunde han avsluta loppet på en bedårande andraplats bakom Klaus Ludwig och bröderna Whittington i en Kremer-trimmad Porsche 935, många år efter succén i Sarthe-regionen blev den sympatiske Paul delägare av en känd Indycar-stall som bär sitt eget namn, samarbetet med Carl Haas ledde till att Newman Haas Racing blev framgångsrika i det som mästerskapet en gång kallades för CART, mästerskapstitlarna med klanen Andretti, Nigel Mansell, Cristiano da Matta och Sébastien Bourdais; i mitten av maj 2006 gjorde Paul sin sista resa ut i Europa som "Best man" åt brudgummen som växlade vigselring med sin nyblivna hustru och innan dödsbeskedet kom så åkte han runt Lime Rock Park helt själv med sin tjänstebil.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar