Jag är nu uppe i seriens sju avsnitt och idag så skall jag lägga till ytterligare fyra berättelser ur Le Mans 24 timmars officiella webbsajt som publicerades varannan dag fram till tävlingsveckan som spelas mellan den 7 och 11 juni anno 2023.
"192 timmar emellan" heter rubriken som återberättar hur fem olika F1-stjärnor antog utmaningen om att vinna på just Le Mans, först ut var en gråtfärdig Mike Hawthorn år 1955 och väntade tre år till hans enda VM-titel i Formel 1 efter försvarstalet om katastrofen som inträffat i Frankrike.
Jochen Rindt var dåtidens superstjärna inom bilracing med säregen talang, som 23-åring vann han detta åtråvärda pris i en privatanmäld Ferrari 250 LM och fem år senare så dog han i sviten av de inre skador han ådrog sig på Monza anno 1970; Jochen tilldelades guldet i Formel 1-VM postumt och det var enda gången som det hade skett.
Andra förare som listades ut i denna artikel var Phil Hill som vann både Le Mans och VM-guld i Formel 1 på exakt samma årgång (1961), följt av Graham Hill med dubbla F1-titlar plus segern i Indy 500 och Le Mans och Fernando Alonso minsann.
Att försvara Trikoloren på Le Mans är ett viktigt tema som jag har särskilt intresse till de senaste åren på just Circuit de la Sarthe, Alpines grundare Jean Rédélé föddes år 1922, alltså för över 100 år sedan om inte dess racingarv lades på glänt redan 1960 i bilracingens epicentrum precis en lång tid efter att märket blev uppkallad efter bergskedjans öppna landskap.
Fyra år senare fick racingdebuten åläggas som en stor nyhet bland kunniga racingfantaster, 1964 var startskottet för Alpine lite lyckad, ja på så vis kunde Henry Morrogh och radarpartnern på den tiden Roger de Lageneste föra bilen till en sjuttondeplats totalt, flera varv bakom den vinnande Ferrarin av Jean Guichet och Nino Vaccarella och i den nästkommande upplagan hade deras första Topp 10-placering klassats som en ännu större bedrift under stora delen av 60-talet, som bäst fick man sluta åtta anno 1968 med André de Cortanze som senare blev designgeni i olika F1-stall plus en större medverkan i ritbordet hos Peugeot, Toyota och Pescarolo Sport.
Efter segern 1978 under Renaults fabrikssatsning kunde namnet Alpine göra sin återvändo på Le Mans cirka 35 år senare fast i den mindre prototypklassen sedan Philippe Sinault köpte upp Signature Compétitions namnrättigheter för att byta namn till det som numera heter Signatech Alpine, laget hade trimmat en omarbetad version av Oreca-chassin men bytt namn och intern kod till modell A450 som exempel, mellan årgångarna 2016 och 2020 kunde den metallicblåa raketen signera tre klassegrar på Sarthe-regionen fram tills några små insatser i Hypercar med en åldrad LMP1: a, ja om man räknar in de vunna deltävlingarna från fjolårssäsongen på Sebring respektive Monza, i väntan på besked från ledningen så kan Signatech Alpines LMDh-vagn vara en potentiell kandidat till överlägsen seger om cirka ett års tid både i mästerskapstabellen och på äventyret runt klockan.
https://www.24h-lemans.com/fr/actualites/alpine-les-24-heures-du-mans-dun-centenaire-a-lautre-56836
Sedan kommer vi till motorvärldens mest genialiska motor som byggts genom alla tider, något mer ikoniskt än en Cosworth DFV V8.
Ford Europa hade anlitat två klipska ingenjörer som tog hand om ett projektarbete inför ögonen på Lotus grundare Colin Chapman; det handlade om Mike Costin och Keith Duckworth som lade grunden till bygget av en V8 på tre liters slagvolym och skulle speciellt anpassas för Formel 1, mellan årgångarna 1963 och '66 fick den amerikanska Ford-armen i Detroit en mycket tuffare uppgift på bordet, lanseringen av första generationens Ford Mustang ledde till att den kallades på engelska som "The sports coupé of preference" men samtidigt som V8 motorn håller på att testas för fullt i Dagenham hade fabrikatets image föryngrats en aning med anledning av Henry Ford II: s anställning av Carroll Shelby respektive britten Ken Miles som härförare åt uppdraget att slå italienarna på Le Mans.
Efter fyra raka segrar med den legendariska GT40: n kunde Cosworth-motorn debutera i långloppsklassikern anno 1971 dock utan framgång, ytterligare fyra år framåt i tiden kom deras första fullständiga succé som motorleverantör åt två olika märken (Ligier & Mirage), 1975 års upplaga av Le Mans 24 timmars vanns av Derek Bell och Jacky Ickx i en Mirage GR8 med de klassiska Gulf-färgerna, alltså ljusblått med orange garnering och det dröjde fem år till nästa framgång skulle skrivas, denna gång i en blå Rondeau av alla sportprototyper.
Cosworths legendariska DFV V8 levde riktigt länge trots små inslag av mekaniska bekymmer å sin sida, med 154 segrar i bagaget på Formel 1-banorna plus två lyriska segrar i äventyret runt klockan är det rätt läge för motorns vevhus att snurra på sista versen och många journalister säger att genierna bakom dess milslånga succé förtjänar en plats i bilracingens "Hall of Fame".
https://www.24h-lemans.com/fr/actualites/ford-cosworth-un-grand-v-8-pour-les-24-heures-du-mans-56837
Sist ut för dagen är hur och varför serietecknaren Jean Gratons figur Michel Vaillant spelat en viktig roll i att göra Le Mans 24 timmars till den moderna tidens folkfest.
1957 utfärdade Jean Graton sin första serietidning om den gåtfulle racingstjärnan på ett tryckeri som förband till Tintin med fyra andra böcker om honom på en och samma kalenderår, titeln "Den tjugofjärde timmen" hade utspelat sig i en tid då bilracing var livsfarligt för publiken även om det gått några år sedan den hemska kraschen som skördat 83 liv.
I verkligheten hade Michel Vaillants tävlingsfärger och dess fiktiva tävlingsteam Vaillante bokstavligen visats på några riktiga racerbilar, såsom en Courage C41 med Porschemotor baktill år 1997 där Jérôme Policand, Marc Goossens och Didier Cottaz slutat fyra bakom två stycken McLaren F1 GTR och en TWR Porsche trimmad av Joest Racing, fem år senare fick den biltokige filmregissören Luc Besson och scenografen Louis-Pascal Couvelaire hjälp att filmatisera berättelsen om Michel Vaillant plus köpt två stycken chassin av märket Lola målade i "Bleu de France"
Årgång 2017 slutade i en tårfylld men tuff säsong för "Valliante" som använde Rebellions chassin i LMP2, bil nummer tretton diskvalificerades efter en teknisk undersökning medan bil #31 slutade på en sextonde placering på Le Mans och förra året hade "Vaillante" återvänt till just långloppsracingens epicentrum med Nyck de Vries, Tijmen van der Helm och Mathias Beche på startlistan, den här gången fick ekipaget sluta åtta totalt och från och med i år kan 2023 de dubbla födelsedagarna (Le Mans + Jean Graton fyller 100 år) bli otroligt speciella, kanske med lust att äta en god tårta till mellanmålet på en lyxrestaurang.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar