När Bathurst 12 timmars bytte regi från trimmade sedaner till GT-fullblod från och med 2002 hade några mekaniker från Garry Rogers Motorsport övertalat en australiensisk Birminghambo Allen Orchard att frakta en Holden Monaro 427C till Opels tävlingsavdelning OPC för vidare undersökning innan det skulle godkännas av Storbritanniens Bilsportförbund.
V8: an på 5.7 liter fintrimmades till 550 hästkrafter med mer vrid jämfört med konkurrenterna i den brittiska GT-mästerskapet årgångarna 2004 och 2006 (Ferrari 360 GTC, TVR T440R & Porsche 996 RSR), den stora skillnaden i jämförelse med Monaron som vunnit Bathurst 12 timmars två gånger på raden mellan 2002 och '03 är att Greg Stevensons skapelse använder mer standardkomponenter som bromssystem hämtade från Paul Weel Racing inklusive Holingers 6-växlade låda och Monaron i sin tur debuterade på Mondello Park 2004 när Matt Griffin delade styrning med f.d. Superbike-stjärnan Aaron Slight innan Matthew Manderson körde resten av säsongen, som bäst hade ekipaget slutat sjua innan problemen hägrade de två kommande åren.
Trots klassegern på Magny-Cours hade GT3-klassens introduktion signalerat ett abrupt slut på Holden Monaros tävlingsprogram med planerna på deltagandet i Le Mans hamnade ur tomma intet, före inreserestriktionerna som daterats runt slutet på mars 2020 öppnade Matt Griffin upp på dailysportscar.com om hur dåligt balanserad den var på specifika kurvor, motorn lät som åska men tål inte måttet mot de riktigt stora fabrikaten och styrningen kändes lika vag och blytung med djupa andetag som en bänkpressare på gymmet, i dagsläget finns alltså det liljevita Monaron kvar på radarn och ägs av Andy Wilson som restaurerar gamla racerbilar.
https://www.v8sleuth.com.au/the-forgotten-undriveable-monaro-that-took-on-the-brits/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar