Genom åren hade 1 000 km-klassikern på Mount Panorama på lördagarna innehållit mycket från de förhandstippade som tog Pole position ända till megaskrällarna som förevigat vår sport över ett varv runt den 6.2 kilometer långa slingan beläget i grevskapet New South Wales, året innan hade Wayne Gardner åkt på en jätteknall i blött väglag ombord en blåvit Ford AU Falcon utvecklad av Team Tickford men nu rullar vi framåt tolv månader och till 2001 års upplaga med femton deltagare (9 Fordar och 6 Oplar) på listan i detta spännande kvalformat, det som kallas för Super Pole shootout.
Först ut är gubben som överlevt infernot på Oran Park och även vunnit sin enda tävlingsomgång i karriären som reguljär chaufför Paul Morris i en gul Sirromet Wines-sponsrad Holden VT Commodore, den gången tog han med en ny partner i form av Ashley Stitchbury istället för britten Matt Neal som förstörde HRT: s väg till pallen året innan och det såg ut som hans varv hade räckt till någonstans i mitten på listan p.g.a. användningen av skrubbade däck på vänster hjulpar och två gånger om fick TV-tittarna se hur hans bil studsar i kompressionen nedför Reid Park och McPhillamy Park.
Privatisten Paul Weel var bara 22 år gammal när han gjorde entré i ett Super Pole-varv, i en intervju tidigare den dagen sade han att man behöver vara konsekvent och försiktigt med bromsarna och hamnar i hård press gentemot fabriksförarna som gör ett senare inträde under hela direktsändningen som kablades på Network 10 inklusive utrikesrättigheterna till franska Motors TV och Channel 5 i Storbritannien, bakdäcken för tillfället har ont om mekanisk grepp i bansträckningens mellersta del trots fyra tiondelars övertag vid första mellantiden och tappade stort på slutet.
En av två fabriks-Fordar med i detta kvalpass kliver fram i den gassande solen med lätta vindar i väderkvarnen och det är mångårige veteranen Jim Richards som för övrigt delar styrning med deltidsföraren Dean Canto varpå hans egen son Steven kör med Glenn Seton i en annan Team Tickford-bil, med tydlig entusiasm åker han problemfritt om inte bakvagnen var lös i utgången på Reid Park och genom Skyline och The Dipper fick han uppleva en svag överstyrning innan man trycker på bromspedalen vid Forrest Elbow, efter att ha dragit maxfart på Conrod Straight så svänger "Gentleman Jim" in i Murray's Corner och slår Paul Morris med åtta tiondelar.
27-årige Steven Johnson i den rödgula DJR-trimmade Forden satsar vilt på mer än bara Pole position framför ögonen eftersom mästerskapstiteln inte hör till agendan eftersom den senaste klassikervinsten togs hösten 1994 och den totala poängställningen året därpå, vi vet att Steven alternerar mellan "Heel and toe" och "Left foot braking" vilket imponerar kommentatorerna på den gamla goda tiden och glöm inte att hans bästa kvalinsats på Mount Panorama skedde tolv månader tidigare i vätan på andra startruta bakom f.d. roadracingstjärnan Wayne Gardner; bilen lättade över ojämnheterna med hjälp av ombordkameran klistrad på främre kofångaren och precis som Paul Weel tidigare så kastade han bilen uppför betongkanten nedför Skyline innan motorn knastrar på varvstoppet, därefter kunde sonen till en känd teamägare sätta kurs till provisorisk Pole position utan några små missar.
Näste man på tur är ganska intressant, nykomlingen Marcos Ambrose från Tasmanien ombord en kungsblå Stone Brothers-trimmad Ford ville visa hur det här skulle gå till och det är därför som hans genombrott skulle bli total efter att ha kammat flest poäng på Hidden Valley tidigare i tävlingskalendern, vid den tidpunkten var han målmedveten i sitt första besök på denna slingriga berg- och dalbana trots att han inte hade tillräckligt med stålar för att nå högre höjder i formelbilstriangeln eller "The global pathway" som de flesta F1-kunniga ville kalla och titta hur fort han åker, nästan i nivå med Craig Lowndes från 1995 och ville bli första rookie sedan Klaus Ludwig att gå mot Pole position och det gör han med halvsekunden före Steven Johnson, vilket åk.
Greg Ritter i den andra av Dick Johnsons bilar har stor potential hela helgen trots att vägen till seger på Queensland 500 gick ur tomma intet med motorhaveri innan regnskurarna trädde fram, han påbörjade Super Pole-varvet med grov understyrning in i Griffin's Bend, svängde in perfekt på The Cutting men krängde bakvagnen på tvären uppför Sulman Park vid full gaspådrag, förut fanns det ingen radar som detekterar högsta toppfarten vid slutet på Conrod Straight men enligt teamets chefsmekaniker Dean Orr så registrerade omborddatorn på Ritters bil 288 km/h, cirka 3 km/h långsammare än vad Ambrose hade trollat fram och går i mål som fyra så här långt.
Regerande mästaren i 1 000 km-klassikern Garth Tander ombord sin blåvita Garry Rogers Motorsport-bil känner sig hängiven inför lördagens Super Pole shootout om inte hans styrka i körningen hade lyft sig jämfört med svagheterna från tidigare tävlingsomgångar under säsongens gång, på ingången till Griffin's Bend så hör man hur höger framdäck tjuter när han ska svänga in och ta den kortaste vägen genom apex men klättringen uppför The Cutting och Sulman Park är lite guppigt får man väl säga, samma sak även i störtloppet ner till Forrest Elbow med den där karakteristiska trycket i däcket med minst grepp och efter en spikrak skjuts så petar han ner Greg Ritter från den där fjärdeplatsen och lägger sig som trea.
En annan Holden träder fram i handlingen och det är unge Todd Kelly tävlandes för Kmart Dealer Team tillsammans med tidigare vinnaren Greg Murphy; precis som Tander så rattade han fysiskt med små korrigeringar eftersom setupen var annorlunda med styvare geometri fram och bak i hjulupphängningen för att reducera negativ tryck i kompressionen och om man tittar noga på hur bilen beter sig är det i varenda detalj mer överstyrd än det vi såg hos Ambrose genom Reid Park, McPhillamy och Skyline, bortsett från det kunde Todd styra in sin kritvita vagn till femte tid, drygt sekunden bakom Tasmaniern i Stone Brothers-kärran.
Efter reklamavbrottet kommer vi följa Steve Ellery i en privatanmäld Ford AU Falcon till sitt första Super Pole-varv här på Mount Panorama, bilens grundinställning skiljer sig från de flesta fabriksförare i själva listan där han tog ettans växel istället för tvåan genom bansträckningens långsammaste kurvor och det beror på krängningshämmarnas humör underifrån och till och med går på tvären ut ur Forrest Elbow med full vridmoment, på slutet av Conrod Straight in mot The Chase hade Steve låst upp bromsarna och höll på att ruinera vänster hjulpar med massiv blistering i däcken men nöjer sig med en tredje tid före Tander.
Perkins Engineerings starke man Russell Ingall är den som skulle utföra jobbet åt sin chef efter att ha vunnit genrepet på Winton Raceway och det ser ut som att han är i toppform sedan de var snubblande nära att ta hem Queensland 500 p.g.a. hur domarkåren fick kontroversiellt dragit tillbaka två varv innan röd flagg och deklarerat segern till Paul Radisich och Steven Johnsons fördel och bilen svänger in perfekt efter två tredjedelars väg genom banan, det ser ut som att han kan ta Pole position med en bra ingång mot The Chase och sista biten ner till Murray's Corner men missade "Delta-tiden" med två tiondelar ner till Marcos Ambrose och det fick honom att dra på handbromsen med rykande däckrester åt sidan.
Tvåfaldige vinnaren John Bowe i den gulsvarta John Briggs Motorsport-trimmade Forden säger att kvalet borde vara något viktigare i förberedelserna än försnacket om segerplanerna på söndagen, han trivs bättre med det nyare chassit än originalbilen som han rattade till och med tävlingshelgen på Oran Park och jag tycker att vägen till Pole position kunde ha blivit bättre än tidigare då han såg sin tidigare chef köra riktigt hårt över ett varv på lördagarna, vagnen har bra balans mellan en aggressiv inställning på Watts-länken baktill och en mjukare inställning på främre hjulupphängningsgeometrin men bakdäcken inte har tillräckligt mycket grepp genom störtloppet och den långa bakrakan, varvtiden däremot talar sitt tydliga språk när veteranen korsade mållinjen på en fjärde tid cirka sex tiondelar bakom märkeskollegan Ambrose.
Snabbaste man på fria träningarna Jason Bright ihop med tjecken Tomas Mezera har uppdraget att peta ner Stone Brothers-Forden från tronen men det krävs bättre däcktryck, normal arbetstemperatur på alla fyra hörn och viktigast av allt skapa bättre balans i vändradien genom The Cutting och Forrest Elbow men bakvagnen vinglar kraftigt uppför Griffin's Bend på ingången, även i utgången på McPhillamy Park hade 1998 års vinnare varit lite yvig i rattfattningen och ska nog korrigera krängningshämmaren väldigt noga inför Conrod Straight och The Chase, efter att ha rundat sista kurvan går Bright in som trea bakom Ingall och Ambrose som fortfarande sitter säkert i ledarsoffan.
Föregående årets poängvinnare Mark Skaife är väldigt pressad och har inte upplevt några ångestfyllda orosmoment sedan motorn gav upp 1995, hans röda Holden VX Commodore under smeknamnet "The golden child" verkar vara finjusterad inför söndagens race men såg ut som att HRT: s mekaniker i sista stund gjort en liten ändring i krängningshämmaren bak för att få en styvare kompressionsförmåga i fjädringen, från bilderna ombord Marks bil så arbetar han hårt med rattfattningen samtidigt som motorn protesterar i varvstoppet före bromspunkten på Skyline och även vid ingången mot Forrest Elbow, LED-ljusen som reflekterar i en display på rattkransen pekar på att bilen registrerade absoluta toppfarten på 294 km/h men varvtiden räcker inte till att slå Ambrose; han blir fyra bakom sin egen lagkompis och bad en regelrätt ursäkt till förbundskapten Jeff Grech respektive dataingenjören Richard Hollway.
Det återstår två Fordar i denna Super Pole shootout och den vagn som drar mest uppmärksamhet bland publiken är den gråa AU Falcon som trimmats av Fred Gibsons stall och körs av underbarnet Craig Lowndes; pressen är väldigt stor och fansen tycker att det här varvet kan räcka till Pole position men man hör hur tyst det är från campingen mellan Reid Park och McPhillamy när de trogna Holden-supportrarna tecknar tummen ner åt Lowndes i en annan del av sin värld, det verkar som om att han tappade mycket tid efter två tredjedelar runt slingan och hans första Super Pole-varv i en Ford slutade riktigt illa, bara en elfte placering tillsvidare.
Glenn Seton i den andra Team Tickford-vagnen ser väldigt lugn ut bakom ratten med öppen integralhjälm på sig traditionsenligt, antagligen har Setons bil uppfört sig väl balanserat med minsta lilla millimeter i hjulinställningen och sagt till chefsmekanikern att fem graders negativ camber fram och 1.5 graders negativ camber bak borde fungera perfekt, jag tycker att det här kan vara Glenns bästa varv sedan han satte andraplatsen i kvalet 1997, trots mycket krut i den fabrikstrimmade motorn fick han mäkta sig med bara en andraplats bakom märkeskollegan Marcos Ambrose och det skiljde bara två tiondelar emellan dem vid målgång, besvikelse i Team Tickford-lägret blandat med vild jubel från Ross Stone och hans gäng efter en lång dag bakom depåmuren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar