Denna torsdagsmorgon kommer jag lägga in en liten anekdot om kvinnliga utövare i artistisk gymnastik som antingen vunnit medalj eller deltagit i en redskapsfinal för att lära känna den tuffa konkurrensen på elitnivå, vi vet att de flesta åskådare med flygblad och entrébiljett nära till hands har äran att förutse de större stjärnskotten till VM-guld eller låta någon från en okuvad bakgrund ge divorna en svårläst läxa.
Kan man tro att erfarna gymnaster tacklar sina färdigheter något bättre än tärnorna i senare tonåren så är påståendet lite överdrivet enligt vissa jurymedlemmar sittandes på varsin bänk, majoriteten tycker att det verkade vara en "blessed relief" och jag har samlat ihop ett urval av gymnaster som burit epiteten med begränsad succé.
1993 har Shannon Miller länge varit en utövare som behövde mer än bara en lyft i tekniken på räcket om inte hennes medaljkavalkad tillkom på sin specialitet (balansbommen), risken för skador var omtalande efter de tre VM-gulden på en och samma turnering i Birmingham, landslagstränaren sa efter Sommarolympiaden på katalansk mark ett år tidigare att hon blev snuvad av en östeuropé i fajten om guldmedaljen på damernas mångkamp och drömmarna förverkligades efter skadekänningen som fick henne att ladda batterierna och lyfta stjärnkonstellationens fana högre upp på hemmaplan i Atlanta 1996 i samband med lagtävlingen på Olympisk nivå.
VM 2001 i Gent präglades av vidöppen konkurrens på damsidan då en tredjedel av den helröda tyngden tvingades bojkotta turneringen p.g.a. den omfattande åldersfixeringen som fått dagstidningarna att slå larm, ändå fick publiken ta direkta ansvar på vilka som skulle stå på podiet tillsammans med redskapets obestridda drottning, nederländskan Renske Endel var en naturbegåvning snarare tvärsom innan hon i sitt psyke vädrat ut mardrömmen att sluta som elitgymnast p.g.a. risk för svåra knäskador efter VM-silvret framför de tillresta supportrarna i orangea kavajer, samma sak gäller även Katie Heenan som också fått resan till Aten krossad efter en befarad slitage i ledbandet.
Utöver sådana atleter som hade limiterad framfart på sina karriärer kan historiken säga att folkrepublikens gymnaster på modern tid väljer att vinna guld och sedan sluta med idrotten för att studera istället, om man vandrar tillbaka till mitten av 90-talet så var miljön och tillvaron annorlunda jämfört med idag och sakta men säkert kan jag hitta en del tärnor som redan haft VM-expertis på sina repertoarer, några exempel på nittiotalsikoner i helröd fana med fem stjärnor på ena hörnet är Mo Huilan, Meng Fei och Bi Wenjing; alla tre hade slagits om VM- och OS-medaljer men inte nått hela vägen till guld på räckstängerna, mindre än tjugofem år senare fick chanserna på guld tredubblas med fixstjärnor som Feng Yilin, Yao Jinan respektive Wei Xiaoyuan innan stjärnglansen fick lysas upp ett år senare med den första fullskaliga duellen mellan Qiu och Nemour på världsmästerskapen i Antwerpen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar