Vid flera tillfällen så har det snackats mycket om elitgymnastens strävan för lycka på högsta nivån men om man lägger till ord som utbrändhet och nedsatt kognitiv motorik kan felet kännas obrukbart någon gång efter att man har lagt matchdressen på hyllan, självklart kan den psykiska ohälsan vara en plåga för dem som tränar hårt och tampas med de bästa i varenda redskap och jag för drygt fem år sedan hade läst en artikel på DW om hur tidernas bästa bakåtvoltare Simone Biles lyckats tråckla sig igenom depressionens omloppsbana efter det enda hoppet i samband med kvalet under Sommarolympiaden i Tokyo.
Idag kommer jag föra tankarna till andra gymnaster som antingen haft en bra idrottskarriär med brokig bakgrund med tillägg till Alexandra Marinescus tragiska hemligheter som chockat hela gymnastikvärlden inklusive Alicia Sacramones status efter vistelsen i Beijing för sjutton år sedan, hösten 2017 har därför kallats som början på en ny era efter att Marta Károlyi lämnade tränarrollen p.g.a. konkreta bevis som rör en tidigare sjukvårdares kriminella förflutna, när VM spelades i Montreal klev en tillsynes ung jänkare med utländsk härkomst som ville slå den nu rutinerade atleten som slagit rekord i Rio året innan och tärnan vid namn Morgan Hurd skulle ha blivit något extra efter att ha överraskat publiken med VM-guldet runt halsen.
Ett par år senare hände det ofattbara, skadeproblemen gjorde att hon missade OS-turneringen i Tokyo samtidigt som farhågorna kring pandemin gjorde det svårare för henne att nå sin styrka och uthållighet, mer än ett år efter sådana bekymmer kunde arvet uppstå genom att fortsätta tävla på universitetsnivå.
https://www.youtube.com/watch?v=ykpuGsEJ_Gc
På 90-talet fick den naturaliserade indiskan Mohini Bhardwaj utmärka sig som den artistiska gymnastikens illusionist, hennes intriger både på och utanför salen gett oss en uppfattning på hur det destruktiva livet såg ut med egna händer, genom en brokig start med uttagningarna till Atlanta 1996 hade chansen att stå pall och undvika svåra skador blivit något av en problematik med tiden, därefter fick hon vända på steken med VM-expertis och klubblagsmatcher och hälften av publiken kände sig golvade efter att ha satt en perfekt övning på balansbommen.
Rutinmässigt kunde Mohini själv anlita en TV-personlighet som hantlangare innan OS-framträdandet i Aten 2004, inombords fick hon känna sig väldigt pressad som en tryckkokare ungefär vid lagtävlingen, vissa säger att hon redan glänst med landslaget sedan mardrömmarna från VM 2001 lämnat en otagbar skugga medan andra tycker att kollegan Carly Patterson blivit ökänd som tärnan med skyhöga nerver i sitt samvete, en annan medlem från OS-truppen i mytologins hemort Courtney McCool också känt sig trängd i systematiken som chockat en hel nation trots att hennes namne Courtney Kurpets hade slagläge om medaljerna efter en förenklad räckstångsövning och blivit slagen av sin egen landsmaninna inklusive en nittonårig fransk tärna.
https://www.youtube.com/watch?v=eOcM7I5gKdE
Berättelsen om Jennie Thompson åsidosattes i skuggan av tonåringarna som lade beslag på den mest ärofyllda valören i den internationella scenen, man fick veta att hennes uthållighet, teknik och motståndskraft gjort henne till en kändis på hemmaplan men vissa fanatiker säger att begåvningen besannades redan 1994 eftersom ena hälften av sin karriär toppades alldeles för tidigt tack vare Panamerica-titeln som hon vann två år tidigare.
1995 hade Jennie skadat sig allvarligt och missade för övrigt VM i Sabae som enligt många var tidernas mest konkurrenskraftiga turnering bortsett från de senare åren som jag hyste in de starkaste länkarna, hon ville kvala sig till OS-truppen inför Atlanta '96 men blev snuvad på den åtråvärda sista platsen av Amy Chow; gymnasten med rötter från Fjärran Östern och känslorna bara svallade som intrigerna på en turkisk dramaserie, tätt efter sin åtta år långa karriär på högsta nivån avslöjades en mörk hemlighet, hon ansågs flytta till Oklahoma för att vara samarbetsvillig med sin nya klubblagstränare Steve Munro och med det hade skadeavbräcken blivit för mycket.
Vanessa Atler har ofta kallats som USA: s nästa stora begåvning efter åttiotalets stjärnor Tracey Talavera, Julianne McNamara och Mary L. Rhetton; hennes berättelse innehöll en mängd med motgångar än framgångar på sin repertoar ända sedan hon blev upptäckt av Stephen Ribecki som elvaåring i Charter Oak Gliders faciliteter cirka femton kilometer väst om hemorten Santa Clarita, trots sin ringa ålder fick hon vänta ett år till för att seniordebutera i landslaget då hon såg lagkapten Shannon Miller med sex andra utövare ge värdnationen en historisk utdelning i samband med Sommar-OS i Atlanta 1996.
1997 kunde Vanessa elitsatsa på internationella tävlingar i artistisk gymnastik, med källkritiken förvarad i arkivskåpet är karriären på väg att nå fritt fall genom formbrytningar i räckstången, det sägs att hon skulle klara av en bakåtvänd Jäger med god höjd och amplitud men föll sex gånger på två års mellanrum i de inhemska mästerskapen, efter guldmedaljerna på de individuella grenarna i 1998 års upplaga av Goodwill Games hade skadebekymren förvärrats med tiden, hon fick självmant lämna sin första tränare i det mest obskyra sättet och istället hade risken för ätstörning fallerat på kort tid under Artur Hakobians respektive Valerij Ljukins vägledning, speciellt när VM-äventyret i Kina 1999 slutade ganska makabert och efter uttagningsturneringen år 2000 har Vanessas karriär nått vägs ände.
OS-reservisten från Sydney 2000 och landslagsmedlemmen från VM 2001 Tasha Schwikert har sänt en mardrömsliknande exposé om jetlagen som gjorde henne liksom resten av landslaget att lida av en traumatisk åkomma, hemligheterna bakom ätstörningen som genomlevt en ganska giftig träningskultur under förbundskapten Marta Károlyis lydnad var tårfyllda om inte tystnadsplikten förvärras med tiden och i tränarstabens vetskap så avslöjas smärtan som plågat henne i gymnastikkarriärens andra halvlek.
I samband med uttagningskriteriet fick gympaförbundets ledning göra ett enda val annars kan ordförandets image rinna i smulor, bossarna tyckte att skadeförföljda Morgan White ersätts av en tillräckligt frisk tonåring och i samma veva tvingades Alyssa Beckerman som jag skrev i ett tidigare inslag att åsidosättas av Marta själv till förmån av Jaime Dantzscher; enligt landslagets förbundskapten i ett pressuttalande hade Tashas tränare Cassandra Rice erkänt hur machokulturen påverkat atletens psyke samtidigt som utredningarna kring den vårdslöse mannen i laboratorierock tog åratal att studeras och vid en föreläsning med gympaförbundets klubbägardivision så tvingade Cassandra att be sin adept om ursäkt för dekadensen i det förflutna, utöver det kunde hon annonsera en förändring i säkerhetsföreskrifterna och överlevnadsstoryn stormade som hällregnet i de mörkgråa molnen.
Hennes lagkamrat Kristin Maloney har också utstått för en bra karriär men också tacklat ätstörningarna som plågat resten av sällskapet inför avresa till Sydney i grevskapet New South Wales, innan dess fick hon VM-debutera i Lausanne 1997 som nytillträdd spelfördelare efter Shannon Millers sorti med utvecklingskurvan som svajat i nästan varenda redskap om inte guldmedaljerna som hon vunnit i det inhemska mästerskapets individuella mångkamp skulle rinna iväg utan ett deltagande som Olympier efter att ha blivit av med platsen som togs av den betydligt yngre tärnan med mer spänst och balans, med diverse skadeproblem i agendan så vägrade Kristin att ge upp i onödan, framför TV-producenterna vid OS-turneringens kvalpass anno 2000 hade hon gråtit av smärta efter ett fall över hoppbordet när hon skulle sätta en Jurtjenko med en och en halv skruv i gruppering, titansockeln som stabiliserar ena knäets gångjärnsled skulle ramla men tilläts att hoppa ännu en gång och den här gången landade hon en säker dubbel Jurtjenko med högre svårighetsgrad för att laget skulle kvala sig vidare till final.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar