Näst på tur i min lista är den bil som fick mest beröm för sin utseende, väghållning och aerodynamik samtidigt fick den vara första sedan att fullutrustas med nya tekniska hjälpmedel å sin sida.
2. Peugeot 407
Våren 2004 har varit en blandad period för Peugeot i varsin avdelning, i motorsportens värld fick Lejonen se sig överkörda av grannen Citroën på specialsträckorna i WRC medan i den civila världen hade succémodellen 406 bytt nummer och karossform efter att spionbilderna från sommaren 2003 publicerades offentligt genom PSA-gruppens investering inför världspremiären.
Jag som tvättäkta Peugeotfantast tycker att formgivningen var kristallklar och mer up-to-date som avgångshallen på Frankfurts internationella flygplats, framvagnen på 407: an har de där fina, breda halogenstrålkastarna som Gérard Welter mäktade till i designarbetet på huvudkontorets "Mood room", för att möta de nya kriterier som stipulerades av EuroNCAP hade arkitekterna mejslat och finslipat karossens mjuka, släta konturer, främst hur rakt dess "Feature line" egentligen rört sig från främre hjulhusets överhäng ända tills man rundar av konturen förbi tanklocket och omge C-stolpens naturliga elegans, med blicken rakt fram så tänker jag på hur kylargrillen fått sin utomordentliga utseende, ja grillen är lika bred som leendet på en ung pingla med kritvita tänder och bakvagnen innehar de riktigt praktfulla rubinröda lysrören samtidigt som bakluckan öppnas med hjälp av en knapp inuti nollan centralt på sifferkombinationen.
Om man tycker att exteriören är förträffligt vacker vänta till ni får se vad som finns på insidan, ett postmodernt intryck var det som gjorde kabinen på en Peugeot 407 kvalitativ och väl ihopsatt, den läderklädda sportratten känns greppvänlig oavsett årstid, pedalerna sitter korrekt likt föregångaren, instrumenteringen med färddator var precis som de mindre modellerna 206 och 307 mycket lättavlästa medan mittkonsolen har en myriad med knappar som sköter klimatanläggningen och radio i de billigare utrustningsnivåerna, i den dyraste nivån (SV) får man navigationsskärmen RT4 som standard inklusive telefoniuppkoppling med SIM-kort som tillval för en lite enklare liv bakom ratten som tjänsteman av högsta kalibern, bakom växelspaken, parkeringsbromsen och mugghållaren återfinns armstödet med förvaringsfack, inte nog med det utan handskfackets kylfunktion gör det lättare att förvara ett paket chokladdessert utan små problem efter att ha handlat vid järnvägsstationens närbutik.
Baksäteskomforten håller hög klass med mer benutrymme än låt oss säga en äldre Audi A4, längre bak i bilen kan skuffen få plats med minst två stora resväskor och en sportväska vilket är tillräckligt bra, säkerhetsmässigt på den aktiva sidan är bromskraftsfördelaren standardutrustat tillsammans med ABS, ESP och däcktryckssensor medan den passiva säkerheten har ett äss i rockärmen sedan man fick fem stjärnor av EuroNCAP, det var nämligen så att 407: an innehåller hela nio krockkuddar varav en som sitter i förarens knä och skyddar mot allvarlig korsbandsskada vid frontalkrock med en mötande bil, en annan teknisk säkerhetsfiness finns djupt in i kretskorten och det är den adaptiva AMVAR-systemet som sköter stötdämpningen elektroniskt och justerar markfrigången i millisekunder oavsett vilken terräng man rattar.
Vi tjänstemän vet att olika motorer anpassar en specifik ägare, här i Sverige är bensinmotorn på 2.2 liter ganska sällsynt på våra vägar men populärast av alla sedvanliga fyrcylindriga maskinerier spås vara den med två liters slagvolym och 136 hästkrafter, den var ganska potent och tillräckligt pigg till och från arbetet trots dieslarnas uppgång på säljsiffrorna, 1.6 HDi-motorn på 110 kusar höjde förtroendet bland butikschefer runtom i landet, tvålitersdieseln på 138 hästar var en riktig bästsäljare medan GS-fackets huvudanställda valde Jaguar-dieseln på 2.7 liter som jag snyftade om i ett tidigare inslag, sex silkeslena cylindrar är något av ett signum inom fransk bilmekanik när den bensindrivna 3.0 V6 i SV-utförande skulle passa mig perfekt men kostade riktigt dyrt jämfört med 2.0: an i utrustningsnivån SR.
När jag provkör en Peugeot 407 med vanlig bensinmotor på två liter så tänker man på flera positiva saker i minnet, väghållningen och fjädringskomforten är något av en fransk paradgren eftersom inställningarna på de justerbara stötdämparna har en mjuk kompression vid acceleration och kurvtagning, främre hjulupphängningen med dubbla länkarmar fungerar otroligt bra både i torra och blöta väderförhållanden som på en Pescarolo Le Mans-racer ungefär, på motorvägen i tillåten maxfart råder det ren tystnad i kabinen utan vindtjut och vinande brus från diffen, den 6-växlade manuella lådan från australiensiska Holinger fungerar utan allvarliga problem och känns mer lättmanövrerad, styrningen är mjuk och följsam med klassledande köregenskaper som slutsats, fördelarna till att äga en 407 lyder fortfarande på rätt köl men det negativa hör ju till automatlådans långsamma respons vid utväxling, regelbunden kamremsbyte respektive byte av kolvringar om man köpt en med 2.7 liters sexcylindrig dieselmotor under huven och då blir servicekostnaderna fullkomligt dyra.
På gatorna betraktas 407: an som en civil tjänstebil med modevänlig attribut, på tävlingsbanorna hade den tävlat framgångsrikt med gästspel i VM-cirkusen 2005 om man inkluderar ett mästerskapstitel i det franska standardvagnsmästerskapet och enstaka segrar i STCC, mellan 2004 och 2011 hade Peugeot 407 sålts strax under 900 000 exemplar i väntan på modell 508: s entré som uppföljare till både den och direktörsvagnen 607.
Testkörning av Peugeot 407 1.6 HDi årgång 2009
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar