Idag är det Alla Hjärtans Dag och med det så skall jag skriva ett inlägg om min speciella kärlek till Italiens mest älskade bilmärke; Alfa Romeo.
Precis som många gånger förr hade Top Gears forna ankare Jeremy Clarkson sagt att man inte kan bli en tvättäkta bilfastast tills du någon gång haft en vacker Alfa i garaget, förr i tiden var fabrikatet ett riktmärke inom bilracing med förare som Tazio Nuvolari på rodret, längre framåt var Alfa Romeo motorleverantörer åt respektive fabriksstall under en kort tid i F1 på turbomotorns tidsålder och återvände till toppen av trädet efter att ha köpt hälften av Sauber AG: s sparkapital inför F1-säsongen 2019.
I standardvagnsracing däremot var Alfa Romeo och dess racingdivision Autodelta en klass för sig, de vann konstruktörstiteln i Europamästerskapet hela arton gånger och snacka om stora siffror bortsett från DTM-titeln 1993 och BTCC-titlarna 1983 och 1994, på modern tid hade den tävlingsinspirerade 156 GTA blivit min största favoritbil när jag följde EM-tävlingarna på Eurosport under TV-programmet LG Super Racing Weekend och hejat på Nicola Larini, Fabrizio Giovanardi, Roberto Colciago och Gabriele Tarquini från start till mål mot de startsnabba BMW-bilarna trimmade av AC Schnitzer.
När TCR-regeln trädde kraft år 2015 var Giuliettan utvecklad av Romeo Ferraris Competizione i efterkälken, med bara ett års erfarenhet kunde bilen bärga sin första seger genom georgiern Davit Kajaia på Rustavi Motor Arena, entrén till VM-cirkusen 2018 kändes som en klen tröst även om en tuff början på säsongen hade balanserats med en fin avslutning på Suzuka signerat Kevin Ceccon och därefter fick man nå en jätteskalp dryga fem månader senare i Bratislava och i deras sista tävlingsår var Jean-Karl Vernay snubblande nära en VM-titel trots hård press från sin landsman Yann Ehrlacher.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar