VM-premiären 2023 i långloppsracing är avklarad och idag kommer jag stifta bekantskap med mer historielektion ur 100 år av fina stunder på Le Mans som skall återberättas i fyra kategorier.
Amerikanska företagare som gör stora intryck på Circuit de la Sarthe har haft mer eller mindre en konservativ roll ur respektive yrke, i modern tid hade personligheter som Jim Hall, Douglas Fehan, Donato Panunzio eller varför inte Jim Glickenhaus varit lyriska på ett eller två sätt men här kommer jag berätta några små saker om en gubbe som fraktat en del hemmabyggen till att tävla i äventyret runt klockan, hans namn är Briggs Cunningham.
Bankiren kom ju från en väldigt förmögen bakgrund som arvtagare till Citizen's National Banks grundare, han gifte sig med Lucy Bedford mitt i den pågående inflationen som skakat New York-börsen 1929, bara ett år före sin korta tid på Monte Carlo i rollen som flaggvakt och efter kriget kunde han återgå till intresset med racerbilar och kanske delta på Le Mans som förare men singulariteten kvarstod redan 1950 när han och resten av sitt företagarteam köpt två sportcoupéer av märket Cadillac, bland de närstående fanns ingenjören Howard Weyman som trimmat V8: an på 5.5 liter och hade anställt bröderna Sam och Miles Collier som förarpar i den ena bilen medan i det andra fick Cunningham själv ha Phil Walters som ledsagare och slutat på en elfteplats efter 24 timmars racing.
Ett årtionde senare kunde Briggs Cunningham återvända till Le Mans som teamägare med syfte att trimma första generationens Chevrolet Corvette, hans egenetablerade racingstall åkte på en hyfsad fjärdeplats anno 1960 om inte de sista åren som förare renderades till bra placeringar ombord en Jaguar E-Type av alla kända kärror på startrakan, han gick i pension från racerbanorna efter engagemanget 1963 och tyvärr så gick han bort för drygt 20 år sedan av hjärtinfarkt, idag kan arvet efter Cunningham stämplas med gott sällskap från tre inflytelserika personer inom amerikansk bilracing, bortsett från Team Glickenhaus ägare kommer Roger Penske respektive Rick Hendrick återförenas vid depåmuren och se varsin skapelse lyfta blickarna mot stjärnglansen.
Dags att vässa kattens sylvassa klor för nu hamnar Jaguar i blickfånget på seriens artonde avsnitt om världens anrikaste biltävling.
På 1950-talet hade märket baserat i Solihull blivit kända för att ta fram de bästa råmaterial till att driva tävlingsbilarna mot podiets högsta trappsteg, efter en hyfsad start på äventyret fick det engelska märkets formgivare William Haynes anställa Malcolm Sayer till motortekniker eftersom han kände till problemet som plågade föregångaren XK120 nämligen aerodynamiken, han föreslog en idé att bygga en öppen sportvagn med mjuka linjer i karossen och sedan svetsa ihop hela drivlinan med en uppfinningsrik basingrediens, bromssystemet.
Efter Peter Walkers och Peter Whiteheads entré i Jaguars historiebok 1951 som segrare på Le Mans 24 timmars kunde det följande årets upplaga stavas till ren besvikelse men kom tillbaka starkt genom Duncan Hamilton och Tony Rolt i en mörkgrön C-Type med bromsskivor som var ny teknik inom bilracing vilket gör att bilen får en kortare stoppsträcka och bättre traction in genom en skarp kurva och därefter kunde den efterföljande D-Type spås vara spänstigare än konkurrensen med en rak sexa framtill respektive en hajfena som stoppar bilen från att väja på raksträckan i hård motvind.
De tre följande åren har gått igenom allt, tragedin som krävde 83 åskådares liv blev för mycket när Mike Hawthorn och Ivor Bueb vann 1955 och glädjen hos Jaguar kvarstod när Ecurie Ecosse trimmade sina tävlingsklara D-Types högst upp på pallen med Ron Flockhart två år i rad men alternerat varsin lagkamrat under dessa årgångar (Ninian Sanderson 1956 & Ivor Bueb '57), efter fem segrar på sju år som fabriksstall fick grundaren Sir William Lyons hissa ner racingsatsningen för att hålla koll på fabrikatets lönsamhet bland vanliga personbilar istället och comebacken får återigen stå på pappersarbetet i de närmaste åren på ett senare datum.
.jpg)
https://www.24h-lemans.com/fr/actualites/jaguar-la-griffe-anglaise-des-annees-1950-57081
24 timmar ur en målares perspektiv är veckans sista tema innan vi förbereder oss på nästa avsnitt ur själva serien.
Berättelsen bakom olika konstnärers penseldrag har affischerats på gatorna i centrala Le Mans under de tiotals åren med goda exempel på hur en bra tavla kommer se ut på bilmuseets montrar, ACO: s ansvarig för franchising Sandrine Weyders uttryckte på en mycket förtvivlande sätt att konstvärlden blir fulländad genom olika illustrationer på hur man skildrar det finaste av allt ur ett blankt pappersark, bilvärldens mest kända artefakt spåras till hösten 1950 då illustratören Géo Ham penslade veteranbilar på öppen gata som utspelade sig år 1934.
Efter att ha lagt upp några små rubriker om Art Cars, alltså racerbilar med konstrelaterad motiv fick bilracingens motsvarigheter till Rembrandt eller Anders Zorn använda blästra några av de finaste målningarna som gjorts på modern tid, bland annat fick Francois Bruère göra en delikat pastellmålning på en Glickenhaus LMH-007 framför tre andra bilar vid start och målrakan anno 2021, allra bäst gick till Alsace-födde tysken Ulrich Ehret som 2007 ritat en fantastisk målning på en batalj i produktionsklassen mellan tre olika fabrikat, längst fram hittar man Rickard Rydells Aston Martin framför en privatanmäld Saleen och två stycken brandgula Chevrolet Corvette på nattetid med tomma läktare eftersom fansen vandrade till campingen och sov.
https://www.24h-lemans.com/fr/actualites/24-heures-du-mans-et-peinture-un-art-quasi-centenaire-57088
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar