Nästa avsnitt är det återigen dags att hålla tal om bilarna som förkroppsligat fansens magkänsla inklusive berättelser om olika förare, tekniska innovationer och ett litet snack om de frivilliga både i och utanför anläggningen.
En av staden Le Mans flera hedersmedborgare Derek Bell var till mig lika med alla andra som hade ett stort racingintresse en bra referenspunkt när det kommer till kalkylerade körstilar under den monstruösa Grupp C-eran, från A till B hade den engelske adeln som franska tidningar brukar tillkalla rattat med mindre turbotryck än resten av ekipaget i Norbert Singers entourage då Porsche var i stort sett dominant på långloppsracingens kanske största höjdpunkt.
Det mest symboliska med hans framfart var de fem segrarna som etsades på en och annan bronsplakat mitt på Stortorget, webbsidans moderator fick skriva att Derek gör sällskap med två andra gamla chaufförer som vunnit hela fem gånger i bilevenemangets "Hall of Fame" även om hans personliga rekord förpassades till bättre siffror från andra legendarer med samma kaliber och vid slutet på tävlingskarriären fick han ta med sonen Justin till en pallplats i en gul Harrods-sponsrad McLaren F1 GTR på Fars Dag anno 1995 varpå själva chassit köptes upp av Moody Al-Fayed; ni vet brorson till butikskedjans ägare Mohammad Al-Fayed.
Vi minns mycket från alla fotoalbum på Porsche-högkvarterets arkivrum i Weissach hur Dereks relation med Jacky Ickx blev en färgstark sådan, redan från starten på deras partnerskap sommaren 1975 i en Mirage GR8 med Gulf-folieringen runtom, med största indikation fick huvudpersonen själv göra en uppmuntrande kommentar kring hans stora beundran på belgarens syn bakom ratten på en potent sportvagn, han och lagkompisen emellan olika årgångar kämpat dag ut och dag in i olika väderlekar med charm och begåvning som primära egenskaper, allt detta resulterade i tre segrar som förarpar innan det nya reglementet säger att man behöver minst en förare till för att bilda en trio och de två sista konsekutiva segrarna (1986 & '87) fick ristas ur ett annorlunda partnerskap i form av en annan Porsche-ikon vid namn Al Holbert men egenskaperna förblev raka motsatsen jämfört med årgångarna 1981 och '82.
https://www.24h-lemans.com/fr/actualites/derek-bell-roi-d-angleterre-des-24-heures-du-mans-57166
Synen på kvinnor i bilracingens innersta krets var begränsad i Le Mans-historiens tidiga stadium, man fick vänta till uppemot början på 70-talet när kvinnliga racingstjärnor från utvalda delar av världskartan antog utmaningen runt klockan hos privatister i produktionsklassen eller i en sportprototyp, redan där fick tretton kvinnor under hela årtiondet fått varsin styrning och emellan körpassen fick var och en sleva i sig en perfekt middag på paddocken.
Vår första exempel på den ideala äventyrskvinnan spåras tillbaka till sommaren 1974 när Anne-Charlotte Verney dyker upp i garageporten med solglasögonen förvarad i brandsäkra overallens byxficka, hon kommer från en släkt där bilracingen spirar sig i pulsådrorna efter att hennes farfar Louis var radarpartner till Charles Faroux när det anrika racet instiftades först 1923 som någon slags PR-trick på löpsedlarna, med tio stycken besök som förare hade Anne-Charlotte åkt som bäst sexa 1981 här i Sarthe-regionen utöver braksuccén i standardvagnar med tre individuella mästerskapstitlar i olika tidsperioder.
1975 hade den första helkvinnliga ekipaget synts till när Marie-Claude Beaumont delade styrning med formelbilsracingens oslipade akvamarin Lella Lombardi i en mörkblå Alpine A441 med startnummer 26 på nosen, senare fick samarbetet med sin belgiska motsatta nummer Christine Beckers i en Chevrolet Corvette trimmad av Henri Greders stall gå från klarhet till klarhet innan hon jobbade som rådgivare till Didier Pironi före den sistnämndes sanna dröm avklarades 1978 med Jean-Pierre Jaussaud i en Renault Alpine A442.
Till dags dato hade ett tiotals andra kvinnor följt Anne-Charlottes och Marie-Claudes fotspår på Le Mans, bland de bästa exemplen återfinns Lynn St James som jag snyftade över redan veckan innan VM-säsongens premiärtävling på Sebring, brittiskan Juliette Slaughter var med i långloppsklassikern på ungefär samma tidsram tillsammans med Sydafrikas tillfälliga affischnamn Desirée Wilson och sedan kommer några av moderna tidens stora kvinnliga förebilder såväl Vanina Ickx; dotter till gamle fixstjärnan Jacky som Channel 4-reportern Amanda Stretton; bilracingens frihetsgudinna Liz Halliday som inte är direkt släkt med indiemusikern David Halliday och även några lovande talanger inom parentes (Sarah Bovy, Rahel Frey, Michelle Gatting, Lilou Wadoux, Doriane Pin, Beitske Visser & Sophia Flörsch).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar