Att blomstra från okänd lirare till superstjärna på rekordtid innehåller en del hinder i vägen, personligen fick jag som barn sätta mig klistrad framför TV: n och höra tennisbollens smäll vid pågående serve samtidigt som jag höll på med matteläxorna framför mig och kunde inte tro att jag hade följt toppspelare som Agassi, Hingis eller varför inte Björkman under slutet på 90-talet och in på det nya årtusendet, när världspressen var upptagna med framfarten på dessa tre lirare i olika underlag kliver en småstadstjej som ville stå överst på pallen och ge oppositionen en varningsflagga, kändisen i fråga heter Serena Williams.
På världstennisens "Hall of Fame" hade hon stått för 23 Grand Slam-titlar och ett par OS-Guld i trofékabinettens övre etage, utöver spelförståelsen i centercourten fick Serena hamna i skuggan av de grövsta handlingarna som utfördes av bråkstakar på läktarplatserna, allra värst var finalen på WTA-turneringen i Indian Wells år 2001 där hon hörde en alkis skrika glåpord och arrangörerna stod knäpptysta utan att göra någonting, efter själva händelsen hade hon revanscherat sig med omedelbar verkan varpå motivationen att känna sig stark före, under och efter pågående match besannades och ta historiska kliv in i det oändliga.
Nästan flera gånger om under sin glittrande karriär hade Serena utmålats som en debattör där verbala bråk med domaren sägs förekomma i löpsedlarna, mer uppenbart var hur gruffen med en bollkalle i samband med semifinalen i US Open 2009 skapat svallvågor vid centercourtens ena kortsida och det var stegfelet som fick henne att tappa humöret, cirka nio år senare har det hänt igen och i finalen mot den då unga Naomi Osaka fick bägaren rinna helt plötsligt när hon ordväxlade med domaren om en regelrätt ursäkt efter två skriftliga varningar och bötfälldes för brottet mot spelets etiska kod.
https://www.sverigesradio.se/avsnitt/serena-williams-om-rasism-revansch-och-guld
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar