Lagom till Le Mans 24 timmars anno 2021 som flyttats fram ett snäpp kan jag blicka tillbaka till rallyvärldsmästaren Colin McRaes dagbok från 2004 signerat Jeremy Hart; sportkolumnisten som kommenterat WRC på TV4: s brittiska motsvarighet Channel 4.
Efter en turbulent 2003 hos Citroën som reguljär rallyförare fick den enigmatiske skotten ta ett sabbatsår med först att komplettera Dakar-äventyret i en specialbyggd Nissan med värmländska kartläsaren Tina Thörner och sedan få en förfrågan av Prodrives GT-ansvarig George Howard-Chappell att platsa sig med sportvagnsracingens världselit i en röd Ferrari 550 GTS med mycket testkörning på Circuit Paul Ricard eftersom körningen på en racerbana är annorlunda än bredsladden han mäktade till på grusvägarna.
Rollcentre Racings Martin Short skojade med att citera "Jag är ganska säker att han lär tröttna och se bilen fastna i sandfållan", men fyrfaldige Le Mans-vinnaren Henri Pescarolo däremot tonade ner stämningen och sa att Colin var vidskeplig och höll på att resa bakåt i tiden där många F1-förare tävlade i nästan allt på ett helt kalenderår.
Jeremy skrev på sin specialkrönika att Colin var den enda föraren som vickade ena bakhjulet i utgången på Silverstone-banans sista kurva i en Jordan Peugeot 195 som han testkörde veckan innan Storbritanniens Grand Prix 1996, han var inte galen bakom ratten och precis som sin föregångna landsman Jim Clark fanns det ingen skicklig förare som gör allt vad han kan i vilken bil som helst på olika underlag och plocka varje tiondel som räknas i en tidsdifferens.
Tisdag 8 juni 2004: Colin har precis ankommit till Sarthe-regionen från pittoreska byn Lanark via helikopter, före landning fick han säga "Jag är inte här för pengarna, jag är här för att utmana om podiet i GT1-klassen på Le Mans som är världens största bilsportevenemang".
I garaget står en röd Ferrari 550 GTS med blå dekal på vindrutan och nummer 65 klistrad på dörrtrösklarna och Colin sa att bilen är extrem, tävlingsingenjören David Wilcock som arbetat med Juha Kankkunen en gång hos Subaru var ute efter Prodrives andra raka seger på tre år vilket var möjligt även om alla i lägret varnade för ännu en hård match mot de båda gula Chevrolet-bilarna med sina mullrande V8: or.
Lördag 12 juni 2004: Vid fyratiden lokal tid gick starten igång när Colins engelske kollega Darren Turner stampade på gaspedalen och körde som tusan för att hålla Corvetten bakom sig vid de elva eller tolv första varven om inte deras bensinstopp var kvickare till nästa stint.
När solen går ner efter de tre första timmarna kunde Sveriges egen Rickard Rydell ta över ärendet, längre bak i Prodrives garage vandrade Colin ut till paddocken, upp i trappstegen och in i trailern för att ta på sig hjälmen och arbetskostymen före sitt första stint av två möjliga men sedan kom katastrofen, han åkte på en vild 360 som en konståkare, fastnade i sanden, sabbade kopplingen och stapplade sin Ferrari tillbaka till garaget för en lång reparation.
"Jag flyttade på mig när en LMP2-bil skulle åka förbi mig ner mot Mulsannekurvan, hjulen hamnade på den lösa asfalten, försökte parera sladden och kopplingen tål inte stressen, kände mig besviken och vi förlorade åtta varv på ledarbilen i vår kategori", sa en frustrerad Colin McRae efter en tuff första stint.
Sömnproblemen hägrade i Prodrive-lägret, trafiken ställde till oreda och Colin blev tillsagd av chefsingenjören att köra som tusan i tre stints (två timmar och 20 minuter totalt) efter att ha ätit en hel tallrik med snabbmakaroner och lammfärs till middag, glöm inte bort att tre stints motsvarar två timmars styrketräning i ett växthus men Colin var inte så värst orolig med sömnen så att adrenalinet kickar jättehårt och läkaren gav koffeinpiller innan radiokabeln pluggas i jacket intill bilens kontrollpanel.
Söndag 13 juni 2004: Nattskiftet är över, solen gryr över Circuit de la Sarthe och Colin var helt groggy, har inte sovit i över 22 timmar och bara kört fyra av de sju senaste timmarna, intensiv fysioterapi krävdes hos en kiropraktor mitt över, han masserade skottens ömma rygg om inte koncentrationen överlag behövs för att klara av ett helt race med resten av ekipaget.
"Jag har ätit en PowerBar och tvagat mig, nu är det en del sömn som gäller men inte lika isolerat när oljudet fortsätter att surra som en flock av bin i kupan", sade Colin ur dagboken.
Men allt går inte rätt till för meckarna i Prodrive-lägret, växellådsproblemen fortsatte att plåga deras framfart, ge inte upp i onödan är alltid Prio 1 i ett långlopp, sprängkåpan och kugghjulen är fixade och därmed kan Colin ta på sig de nytvättade underställen och den kemtvättade overallen innan nästa långa period bakom ratten sker under frukosten.
Har han mycket krafter kvar var tidsfrågan efter att ha tagit värktabletten med möjlig tvivel att åka en eller två sekunder ifrån Darrens bästa tid från tidigt i lördagsnatten men bil nummer 65 är fortsatt långt bakom Tomas Enge som leder i systerbilen med den gröna dekalen på vindrutan.
Vid tiotiden är Colin tillbaka i garaget med många saker att tänka på innan den rutiga flaggan, han kallade äggröran som frukost och en svalkande tvagning det bättre alternativet, efter det fick han tag på telefonen, ringde frugan och får på sig brandsäkra huvan plus integralhjälmen för en sista skjuts till pallen men det fanns ett hake, schweizaren Alain Menu i bil nummer 66 fått punktering, förlorade ledningen till Oliver Gavins Corvette med en ynka timme kvar.
"Darren och jag traskade ner till depåmuren för att gratulera Rickard vid målgång, att vara på pallen är okej men det känns som en seger i varje fall", kommenterade 1995 års rallyvärldsmästare efter 24 plågsamma timmar är avverkade.
För Colin så tog det en vecka att återhämta sig med trötthetstecknen som håller på att suddas ut och det var därför han provade på ett uthållighetslopp innan en möjlig comeback som inhoppare i rally-VM året därpå.
.jpg)
