Idag är jag inne på ett nytt avsnitt av Topp 10-listan på bilindustrins praktiska vagnar, den här gången handlar det om en prålig direktörsbil från världens kanske äldsta bilfirma.
5. Mercedes E-klass S211
Utvecklingen av det som kallas för W211 började på Daimler AG: s designavdelning i Sindelfingen vintern 1997, firmans coachbuilder Hartmut Sinkwitz fick därmed patentera bilens formgivning under samma period fast tre år senare då utvecklingskostnaden var värd stora summor efter cirka 48 månaders arbete, de första prototyperna hamnade på testbänken före världspremiären på EU-finansierade bilsalongen i Bryssel någon vecka efter nyårsdagen 2002 och det dröjde ett år till kombin med särskilda kodnamnet S211 visades på bilhandlarna över hela Europa respektive utanför våra gränser.
Designmässigt hade Hartmut Sinkwitz behållit framvagnens runda projektorlampor som en del av karosseriets signatur, kofångaren och grillen känns mer prominent än föregångaren W210/S210 med tanke på användning av äkta krom, sidoprofilens huvudkontur sträcker sig från främre hjulhusets överhäng ner till C-stolpens ände eftersom formgivaren själv vill släta ut dörrarnas mjuka former med lite ljus på den övre delen och överge skuggan underifrån, bakvagnen däremot har också behållit föregångarens prominenta stil när baklyktorna var nästan identisk med den tidigare generationen men blivit rundare i konstruktion.
I och med sin längd, bredd och höjd är kabinutrymmet mera avantgarde än någon annan modell i firmans moderna skara, instrumenteringen har lite teknik från en samtida S-klass, till exempel färddatorn infälld i hastighetsmätaren då varvräknaren och analoga klockan placerades på varsin sida eftersom kontrollering av oljetryck, motortemperatur och vattennivå sker digitalt nuförtiden men förblev standard från och med år 2003, ratten precis som andra moderna Mercor är multifunktionella, automatisk klimatanläggning i två zoner var standard från och med Elegance-utförandet och uppåt inklusive eluppvärmda stolar, radio med CD-växlare, telefoniuppkoppling och bäst av allt navigationssystem som standard i det dyraste utrustningsnivån.
I min erfarenhet som f.d. högstadieelev är baksäteskomforten ganska högklassig för en modern direktörsbil från Stuttgart-baserade firman, ben- och huvudutrymme var på toppen av isberget eftersom kombin var 35 millimeter längre än vanliga E-klass sedan, det var därför som taxichaffisar över hela Stockholm föredrog att ratta en E-klass kombi till olika intressepunkter som caféer, fritidsgårdar eller varför inte lyxrestauranger i centrala stan.
Mekaniken under motorrummet är allt annat än hög precisionsgrad från Daimler AG: s fabriksarbetare, 3.5 liters V6: an användes flitigt av tjänstebilister världen över, en vanlig V8 med automatlåda och 225 kW ansågs vara sällsynt bland livvakter och lobbyister men den maskineri som de flesta av EU-ländernas taxichaufförer använder är såklart V6-dieseln på tre liter (E 320 CDI), den utvecklar 224 hästkrafter med maxvridet på 315 Newtonmeter, noll till hundra klockar på 6.8 sekunder och toppfarten är strypt till 250 knyck.
Om jag tänker på flera saker sedan jag senast satt i baksätet på en E-klass kombi av den här generationen för mer än tio år tillbaka är det väl säkert att tysk ingenjörskonst är alltid bäst, ta till exempel väghållningen som primär ledord, den lutar inte ganska kraftigt på snabba svängar eller feldoserade kurvor, styrförmågan känns lika effektiv som lyxkryssaren CL600, den femstegade automatlådan passar perfekt med de flesta motorer i modellprogrammet men fungerar riktigt bra med dieselmotorerna, speciellt treliters sexan som spås vara tyst och silkeslen på långa resor.
Trots att den sväljer mycket bagage i skuffen och innehar en prålig interiörkvalité à la kontorshotell återfinns några barndomsproblem innan man köper en begagnad S211 till ett bra pris, tidiga tecken på elektronikfel i de bensindrivna versionerna på bilens senare årsmodeller var ganska krångligt för en direktörsbil, i en E 220 CDI kan reparationskostnaderna på de egentillverkade sexväxlade manuella lådorna bli riktigt dyra för orsaken till detta kommer ifrån slitaget på transmissionens sprängkåpa och allra värsta mardrömmen för en erfaren E-klassägare är överraskande nog rost på spindellederna.
Efter totalt 1.7 miljoner exemplar i både sedan och kombi inklusive prestandabjässen från AMG: s faciliteter har W211/S211 nått vägs ände, efterföljaren W212/S212 förlängde traditionen på att bygga och driva direktörsbilen till det högsta nivån bland kunniga tjänstebilister även om konkurrensen mellan den och fäderneslandets grannar tätnat genom åren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar