Dags för ännu ett avsnitt ur denna fina serie om biltypen som tjänstemännen oftast kör på vägarna och idag är det silvermedaljen som skall tilldelas till en vacker men sällsynt figur på finansdistriktet.
2. Alfa Romeo 166
Om du tycker att Opel Signum är lite för grabbig eller om Audi A6 är svår att parkera men om man är en äkta bilentusiast så måste man i första ögonkastet köra en Alfa Romeo, speciellt den senaste flaggskeppet vid namn 166.
Borta var föregångaren 164: s kantiga intryck, istället är karossformen lite slätare runtomkring när Walter de Silva hade närvarat i designavdelningens kontor och ritat dess tänkta skulptur trots att man delade en tredjedel av beståndsdelarna från en Lancia Kappa, i de tidiga årsmodellerna var lyktorna och grillen på fronten väldigt smala med elva graders infallsvinkel på grund av en minskad luftmotstånd, huvudkonturen började från framlyktans högsta kant, genom de kromade dörrhandtagen och avslutar vid C-stolpens prominenta skuldra och när framvagnen ändrades kosmetiskt år 2003 före invigning på Frankfurts bilsalong kan vi skickliga Alfa-ägare säga att 166: an känns mer feminin än grabbig då grillen var vackert utsmyckad med krom och fått nya dimljus och statiska kurvljus, bakvagnen förblev densamma hela sitt livscykel och jag lovar att det ser ganska utmärkt från olika håll.
När man öppnar dörren på förarsidan så hittar man den finaste interiören än på någon annan kärra i det hårt konkurrerande E-segmentet, multifunktionsratten känns mjukt stoppad med äkta läder, instrumenteringen är lättavläst både dag- och nattetid, värt att notera att läderklädslarna fram och bak är lika i komfort som på en samtida Volvo S80, klimatanläggningen och navigationsskärmen var nyinstallerad från och med bygget av andra fasens karosseri och hela interiörkvalitén påminner mig mycket om en medeltida slott.
Inuti motorrummet hittar man det vackraste hjärtat som ingenjörsteamet i Mirafiori hade satt ihop och det är den så kallade Busso-motorn, en 3.2 liters V6: a med kromade insugsrör som alla Alfisti känner igen, den pumpade ut hela 237 hästkrafter och vad som krävdes är ren ingenjörsperfektion när motorn kopplades till en sexväxlad manuell låda.
Ur en biltokig mans synvinkel kan 2.0 Twin Spark och 2.5 V6 vara lite prisvärda, den raka dieselfemman låter ganska knackig vid tomgångskörning men vi håller oss kvar till 3.2: an som gör den här bilen mycket intressant utseendemässigt och körglad bakom ratten.
Den sista moderna direktörs-Alfan för mig är en riktig glidare, hjulupphängningen känns mjuk och välbalanserad utan krängning med länkarmar på framvagnen och multilänk-axeln här bak, till skillnad från 164: an ställdes växellådan i 2.0 Twin Spark ovanpå torrsumpen men om man har en topputrustad V6: a så monterades sprängkåpan bakom ena cylinderbanken, på tal om motorn så låter den riktigt fina sexcylindriga spisen vackert vid 5 000 v/min eftersom varvregistret stannar vid 6 300 före växling, åkkomforten är mycket följsammare på alla sätt och vis, stötdämparna tål höga kompressioner om man kör in i en tillräckligt djup vägbula men det värsta problemet som de flesta revisorer tjatar om med bilägarskap som primär ämne är tyvärr den höga värdeminskningen, efter första serviceintervallet hade bilen förlorat cirka 842 kronor i veckan ända sedan man betalat bensinräkningen och försäkringsfakturan i förtid.
2007 var året då modellen sa tack och hej till E-segmentet efter att det såldes sexsiffrigt under de nästan tio år i tjänsten, revisorernas storfavorit är fortsatt älskad men inte direkt bortglömd i onödan.
Här testkör Jeremy Clarkson andra fasens Alfa 166 i säsong fyra av "Top Gear"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar