GM: s framgångsrika långkörare

1994 lanserade Opel en ny generation Omega med ny chassikonstruktion och traditionsenligt bakhjulsdrift även om det ingick nya val av motorer men vad som egentligen hänt fyra år tidigare med prototypbilderna från respektive division i General Motors-facket var konfidentiell, i Tyskland läckte någon från Opels designavdelning bilder på en skiss med Opelemblem och tyska nummerplåtar, journalisterna beskrev på den tiden att deras kommande flaggskepp såg ut som en coupé däremot hade jänkarna släppt Cadillacs konceptbil Aurora och burit ett nära samband med Omegas tänkta form.

Bilen i sig var aerodynamiskt utformad för att ge mindre luftmotstånd i höga farter, grillens låga infallsvinkel inklusive hela framvagnen var rundare än föregångaren, huvudkonturen som exteriördesignern Wayne Cherry skissat rör sig från hjulhusen, genom A-stolpen ända ner till baklyktorna och skillnaden mellan sedanen och kombins respektive bakvagn är nästan som ett dött lopp vid målgång på 100 meters-sprinten, baklyktorna var rektangulära men varierade i tjocklek beroende på karossform, dess australiensiska kusin Holden VT & VX Commodore hade identiska framljus men annorlunda grill och D-formade baklyktor liksom en egendesignad instrumentpanel.

Här i Europa var interiören på den tyskbyggda bilen mindre avantgarde än sina konkurrenter från Ingolstadt, München respektive Stuttgart med tanke på knappsatsernas placering på mittkonsolen och den flytande instrumentpanelen på de tidiga årsmodellerna, hösten 1999 gjorde killarna från GM: s tyska division en drastisk ändring på instrumenteringens form och funktionalitet, allt detta såg nästan ut som Vectran med en liten twist, klimatanläggningen och CD-växlaren var förnyad med en uppdaterad multifunktionsdisplay som får plats med navigationskartor, baksäteskomforten enligt mig inklusive motorjournalisten Jeremy Clarkson den bästa i sin klass, vi tycker att Omegan var en gammal favorit i direktörssegmentet för affärsmannen som sitter i baksätet och läser ett nummer av Dagens Industri i lugn och ro, en annan sak som jag gillar är att taxichaufförer i Tyskland körde sina Omegor till och från exempelvis Berlin Tegel eller varför inte ADAC: s högkvarter med stort självförtroende i körupplevelsen.

Opel Omega i de första årsmodellerna hade fem olika motoralternativ beroende på utrustningsnivå, entréutbudet nöjde sig med tvåliters fyran i både bensin och diesel, 2.5 liters raka sexcylindriga dieselmotorn fanns på bilens mellersta utrustningsnivå och V6: an fick ges i både 2.5 och treliters form, på senare år var den senaste specifikationen ett bra köp i begagnatmarknaden, i slutändan kunde Omegan i den dyraste utrustningsnivån klämma in en 3.2 liters V6: a konstruerad i Ellesmere Port, gjutjärnsmotorn med 54 graders vinkel mellan cylinderbankarna pumpade ut 215 hästkrafter och innehar maxvridet 290 Newtonmeter och bland dieselmaskinerna var 2.5 liters raka sexan ur en samtida E34 5-serie monterades under huven för att få plats med de förstärkta krängningshämmarna.

Med flera år på nacken tvingas därför Opel Omega gå i pension, när antalet exemplar stannade på 797 011 exemplar fick modellens australiensiska kusin leva vidare fram till hösten 2006 på grund av de stora racingframgångarna, modellbeteckningarna VT, VX, VY och VZ vann sex mästerskapstitlar i V8 Supercars och sju raka Bathurst-titlar genom åren med Craig Lowndes, Greg Murphy, Garth Tander, Rick Kelly och störst av dem alla Mark Skaife.

Tiff Needell testkör en Opel Omega Executive V6 i klassiska "Top Gear" 1994