För riktigt länge sedan var Fiat Croma en toppenbra direktörsbil som delat bottenplatta och mekanik med koncerngrannen Lancia Thema och Saab 9000 om inte Alfa Romeo 164 har annorlunda karosseri till bilköparnas vardagliga intresse, elva år efter att första generationens Croma slutade tillverkas får den nya kärran med kodnamnet Tipo 194 släppas till en blandad respons från Europas alla motorexperter och bilförsäljare emellan sedan den fick dela cirka en tredjedel av beståndsdelarna från en Opel Signum som var dess tekniska kusin.
Den senaste generationens Croma är än så länge en korsning mellan en herrgårdsvagn i liten format från sidoprofilen och en MPV i trekvartsvinkel framifrån då en åskådare från bilsalongen i Genève uttryckte "Visst är hon snygg", jag i varje fall tycker att Giorgetto Giugiaros formgivning är mångt och mycket ren magi eftersom hela fronten har en flytande karaktär med den stora kylargrillen, de rundare framlyktorna och dess släta motorhuv för att nämna några, hjulhusen är något bredare fram än bak, huvudkonturen rör sig från hjulhusets centralpunkt ända ner till C-stolpen där de smala baklyktorna sitter på slänt och glasytorna är identiska som på halvkombin Stilo fast lite större i dimension, takrelingarna i aluminium kostar extra men förstör bilens aerodynamiska effektivitet om man lägger till onödig last på taket.
Om bilen känns slankare än en Volvo V70 exteriört, vänta tills man öppnar dörren och beskåda en magnifik och luftig kabin, orsaken till varför den kallas för "komfortvagn" är att själva förarplatsen anses vara kvalitetssäker i alla aspekter, instrumentpanelens mätarkluster hämtades från Fiats modeaccessoar i Golfklassen likaså körriktningsvisaren och vindrutetorkarreglaget, multifunktionsratten var ny med direkt känsla i kuggstången, luftutblåsen placerades högt medan bilradion var också hämtad från en samtida Stilo trots att den automatiska klimatanläggningen satt i närkontakt med växelspaken för att lätt komma åt reglagen och för övrigt ligger tändlåset på transmissionstunneln som på en vanlig Saab medan föraren sitter mycket skönare i veloursäten än i den dyrköpta läderklädseln.
Baksäteskomforten är mycket behaglig för en stor Fiat, det är ett fint ställe att koppla av speciellt på långa resor för stolarna var monterade cirka två centimeter lägre än i en vanlig MPV: s sätesarrangemang, inte bara benutrymmet som är generöst utan bagagerummet som sväljer tre stora resväskor och två ryggsäckar med sofforna uppfällda, med plant golv från lasttröskeln ner till framsätenas rygg kan siffran höjas till 1 610 liter och det var ju därför som Croman en gång konkurrerats med en Volvo V70 eller Saab 9-3 Sportcombi i just lastutrymme.
Utrustningsmässigt var motorprogrammet gemensamt med Saabs mekanik, Croman fanns med två bensinmaskiner och tre turbodieslar komplett med manuell låda eller automat, bensinmotorerna härstammade från Saabs fabrik i Trollhättan, d.v.s. Ecotec-motorn på 2.2 liter och 147 hästkrafter och det var ju den här motorn som vi svenskar föredragit än Fiats egentillverkade MultiJet-diesel på 1.9 liter, 16 ventiler fyra per cylinder med maxeffekten på 150 hästar och 320 Newtonmeter länkad med en sexväxlad manuell låda, hemma i Italien kunde 2.4 liters dieseln på 197 hästkrafter ha varit en fynd i begagnatmarknaden för tjänstebilisterna på Turins finanskvarter ville ha en tystgående maskin med automatlåda som standard, läderklädseln kostar extra bland tillvalen, dyrast förblev glastaket men viktigast bland standardutrustningar är som sagt bromskraftsfördelare, intelligent antispinnsystem och de sju krockkuddarna tillhörde den aktiva säkerheten när den tilldelades fem stjärnor i EuroNCAP: s krocktest inklusive höga poäng i barnskydd av alla utvärderingar.
När man är ute och kör på småvägarna är vägegenskaperna en bra pluspoäng för en kombi i slankare format bortsett från dess vackra runda former i exteriören, den svänger snyggt och prydligt i långa, feldoserade kurvor, hjulupphängningen beter sig mjukt och kontrollerat à la t.ex. en Volvo V70 eller Renault Vel Satis på slät asfalt och absorberar alla ojämnheter även på lösgrus, i ett undanmanöver så parerar framvagnen utan krängning vid 65 km/h och med full last i 70 km/h börjar bakvagnen kännas mindre slingrig när ESP-systemet djupt in i omborddatorn arbetar hårt, 1.9 liters dieseln låter mindre bullrig i höga farter, den sexväxlade manuella lådan är ganska lätt att manövrera med otrolig precision, liksom Fiats äldre släkting Tempra SW i ett tidigare inslag hade Croman en mjuk och smidig åkkomfort, varningsmeddelandet som berör alla ägare av denna riktigt fina bil är andrahandsvärdet, den faller som en jättelik sten om någon skidåkare utsätts för lavinfara, servicekostnaderna däremot var billig efter de första sex månaderna men fortsätter att vara billig efter fem eller sex års ägande, en liten kuriosa ska jag lägga till och det var ju så att en gammal F1-chaffis sa en gång i tiden att Croman är en vardaglig bil på alla sätt och vis.
Mellan 2005 och 2011 var den vackra synen inom italiensk ingenjörskonst en sällsynt men attraktiv figur, den såldes i cirka 165 000 exemplar innan modellen gick tyvärr i graven när säljsiffrorna på herrgårdsvagnar höll på att sjunka gentemot crossoverns stora efterfrågan.
Recension av Fiat Croma 1.9 MultiJet 16V
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar