Jag har följt och skrivit mycket om bilracing i många år genom att dra tillräckligt med information om de bästa förarna som lurade fysikens lagar i över 300 km/h ända sedan barnsben, det finns några små exempel som urskiljer olika status i världsrankingen oavsett disciplin med lika villkor, åt ena hållet riktar man kompassen till dem som vann fyra eller mer VM-titlar och innehar legendstatus medan i motsatt färdriktning är nog de unga killarna som satsade vilt på bilsportens finrum men gjort stora intryck redan i den absoluta toppen.
Ur min tidiga barndom var Ayrton Senna den bäste F1-chaffisen genom tiderna före dödsolyckan på Imola 1994, distinktionen att klättra upp i finrummets "Hall of Fame" gick redan till mannen som fortfarande haft begåvningen bakom ratten tillsammans med sin teknikalitet på hur bilens chassi finslipas med hjälp av asfaltstemperatur och aerodynamisk inställning (Michael Schumacher) och under 1990-talet hade många journalister och racingkännare hållit koll på en grabb som skulle bli något extra; hans namn var Greg Moore från Maple Ridge utanför Vancouver.
Vi vet redan att Greg spenderat flera år i mindre formelbilar efter att ha varit den 99: e medlemmen i West Coast Kart Club därav hans tävlingsnummer som blivit förankrad i varenda supporters ljuva minnen och kanadensiska sportkanalen RDS mångårige reporter Didier Schraenen mindes hur första gången han stiftade bekantskap med naturbegåvningen på Formel Ford-racet i Mont Tremblant beläget i delprovinsen Québec precis före klättringen upp till Formula Atlantic-serien och de första åren i Indy Lights, 1995 kom det stora genombrottet då han lotsades av Gerry Forsythe sedan han drivit både ChampCar-stallet inklusive ett Indy Lights-team i ungefär samma tält och Greg själv tillsammans med nära vännen tillika tävlingsingenjören Steve Challis ger direkt förståelse kring bilens beteende på korta ovaler och permanenta vägbanor.
Som nykomling för Player's Forsythe Racing i ChampCar-serien anno 1996 var han snubblande nära en överraskande seger i Brasilien tills elektroniken packade ihop, nästa race på Surfers Paradise åkte han på sin första pallplats efter tre starter på kontot, bryter nästa race i Long Beach följt av en andraplats som bäst den säsongen på Michael Andrettis hemvist i Nazareth, Pennsylvania, nästa besök på pallen skedde i Burke Lakefront Airport slutet på juni månad och i hela sin karriär hade han likt sin landsman Patrick Carpentier varit bra på "Short ovals" och "Superspeedways" men fick det kämpigt på "Road courses".
1997 var Greg på väg mot mästerskapstiteln inför säsongens andra halvlek då han legat tabelltvåa efter första segern i Milwaukee och den dramatiska uppföljaren på Belle Isle i Detroit, skotske formelbilsstjärnan Dario Franchitti minns utbytesresan till Montreal för att uppleva Kanadas Grand Prix från nära håll genom ett studiebesök i McLaren Mercedes garage och han sa flera år senare att ett par F1-stall fick scouta den lovande ynglingen innan han personligen mötte Sir Jackie Stewart efter fredagsmorgonens träningspass, vad som intresserade mig var hur Williams F1: s grundare på den tiden Sir Frank Williams pratat i telefon med Moores agent om en potentiell framtida värvning och Scuderia Ferrari med Jean Todt i spets också visat intresse att signa honom men i sista minuten kunde kontraktet med Player's Forsythe kvarstå till ytterligare två år innan Roger Penske sagt att han skulle värvas tillsammans med Gil de Ferran och drömmen inte materialiserades till följd av det som hände hösten 1999.
Hans personlighet både på och utanför racerbanan var väldigt speciell i mina ögon, likt Jim Clark på 60-talet och Niki Lauda under mitten av 70-talet, enligt Mario Andretti var Greg en meningsfull föreläsare med professionalism; Franchitti själv fick beskriva den lovande kanadensarens begåvning som ena hälften av en berättelse, han var inte rädd bakom ratten à la Gilles Villeneuve och hade lärt sig att finna överlägsen grepp på bilens fyra hörn på korta ovaler, hans styrförmåga förfinades med tiden och lagt mycket fokus på hur bakvagnen skulle sitta rakt på spåret i hopp om att slänga sig förbi en annan förare på innern eller yttern.
Efter femteplatsen i tabellen som bäst 1998 och en ännu motigare 1999 kom tragedin som skakat hela racingkretsen, på Auto Club Speedway i södra Kalifornien hade Greg omkommit i en hemsk krasch på det tionde varvet av 250 i det årets upplaga av Marlboro 500, fansen såg från fågelperspektiv hur hans ljusblåa Reynard med Mercedes-maskineri få ett jättekast i den turbulenta luften ut ur kurva 2 och slår i muren riktigt hårt på insidan, ChampCar-seriens medicinska chef Dr. Stephen Olvey meddelade till TV-reportrarna att han gick bort rätt så hastigt efter att han transporterades via helikopter till universitetssjukhuset och i depågatan efter att finalomgången hade avgjorts kunde man hissa ner flaggstången till halv mast för att hedra en förlorad racingstjärna.
Arvet lever vidare med att ha röda handskar som någon slags lyckoamulett, ja och Max Papis en gång sa att superhjältar alltid bär röda handskar medan en annan racerförare i form av James Hinchcliffe har burit sina egna röda handskar p.g.a. att han hade Greg som barndomsidol, Formel 1-journalisten Will Buxton skrev på sin kolumn att de röda handskarna skulle ha visat sig med stolthet och mod på Maranello och kunde ha blivit världsmästare någon gång för Ferrari.
Dokumentärfilm om Greg Moore på RDS - November 2014
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar