Motorjournalisten Gary Watkins har skrivit en exklusiv tidningsartikel ur Autosport om Graham Hills väg till det sista på listan av alla uppdrag i bilsporten, under sin långa tid som motorproffs vann han VM-titeln i Formel 1 två gånger, vann Monacos GP fem gånger, vann Indy 500 och på Circuit de la Sarthe sommaren 1972 hittade han en tävlingspartner i form av Henri Pescarolo som kör en Matra 670 med egentillverkad V12: a.
Berättelsen om den då 43-årige Grahams väg till att säkra motorvärldens "Triple Crown" kablades av den nu framlidne mekanikern Gérard Crombac med de fina stödord som han skrev i en långskriven krönika: "Graham reagerade snyggt och prydligt samtidigt som han gav Henri en liten pik för sitt skådespeleri", den gode fransmannen däremot trodde att veteranens karriär var över, en missnöjd Henri kände sig häpen i början av säsongen 1972 till följd av det som hände efter Jochen Rindts dödsolycka, hoppade av bilsportens kungaklass när Matra F1 såldes till Ken Tyrrells ägo och inte förväntat ilskan som fördärvat VD: n Jean-Luc Lagardère, efter sabbatsåret blev Henri tillfrågad av Philippe Guédon att återansluta sig till Matras sportvagnsprogram med en vinst på Le Mans som primär utgångsläge.
Gérard var inflytelserik i uppdraget att välkomna tillbaka mannen som en gång slutat trea på Monaco i dennes enda fulla F1-säsong medan Henri själv sa att Gérard gav en liten förklaring om hur man bemästrar 24 timmar i alla väderlekar, långt innan han dog kunde Graham Hills gamla vän säga att engelsmannen var utomordentlig hela träningspasset på den 13.6 kilometer långa landsvägsbanan, i paddocken fick Henri komma snabbt och berätta för tävlingsingenjören Jean-Louis Caussin att han är en professionell idrottsman och med det har drömmarna klickat på rätt plats vid rätt tillfälle, emellanåt hade Gérard Crombacs idé att värva F1-förare till laget var inget nytt, det bästa exemplet var Ronnie Peterson som fanns med på Matras väntelista men gick till Ferrari som kunde ta hand om märkesmästerskapet på den tiden, utöver det så kallade "Drömlaget" i bil #15 fanns nyzeeländaren Chris Amon som vunnit Le Mans redan 1966 i en indigoblå Ford GT40 med Bruce McLaren och med sig i bil nummer #12 fanns Jean-Pierre Beltoise, i den tredje Matran hade man Howden Ganley och Francois Cevert, i den äldre bilen (Matra 660C) delade Jean-Pierre Jabouille styrning med David Hobbs.
I en annan förklaring om hur loppet gick till var saken klar, enligt Gérard Crombac hade Graham först vägrat lyda order genom att köra förbi Howden Ganley på nattetid och sedan gav meckarna slöseri med tid att lägga tillbaka luftpistolerna efter att ha fått på ett skrubbat set intermediates tidigt på morgonen; Henri gav sin version på händelsen i depåinfarten och mycket riktigt fått citera "Vi har ingen vits att slåss mot varandra och det var bara en gång som teamchefen inte fått kontroll på sina förare, speciellt när det ösregnade".
Gérard Ducarouge sa i en intervju att båda förarna körde nästintill perfekt, det speciella med Graham var att han är en riktig vinnarskalle, segern som ekipaget njöt drabbades av ett dödsfall, tidigt på söndagsmorgonen avled Sveriges Joakim Bonnier efter en märklig olycka vid slutet på Mulsannerakan och för den gode Graham är sportvagnsprogrammet avslutad med att komplettera det tuffaste av alla tre tävlingar han vunnit i tävlingskarriären, ett par år senare gick han bort tragiskt i en flygolycka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar