När Sommar-OS går av stapeln i Paris om ett par veckor kommer jag skriva en rätt så intressant inlägg om två länder som försvarar sina gröna färger med passion och engagemang, de här två länderna delar ju faktiskt vänskap med varandra både på och utanför idrotten och det är ju därför som jag har en speciell länk p.g.a. varsin lust att delta i en stor turnering än att slåss om medaljerna, jag pratar om Algeriet och Republiken Irland.
Vi inleder först med Algeriets OS-insatser när de gjorde debut med sin enda kvalificerade deltagare i Tokyo för cirka 60 år sedan men valt att bojkotta tillsammans med andra afrikanska länder sommarspelen i Montreal 1976 p.g.a. sättet att protestera Nya Zeelands idrottsliga länkar med Sydafrika, fyra år senare är Algeriet tillbaka i hetluften dock utan medalj och sedan på Los Angeles 1984 tillkom landets första medaljer ungefär samtidigt på boxningsringen, det blev brons båda gångerna och än en gång hade mitt fädernesland fullföljt en Sommarolympiad medaljlöst innan det första guldet säkrades i Barcelona av medeldistanslöparen Hassiba Boulmerka.
Stjärnsmällen drogs vidöppet på Atlanta i delstaten Georgia 1996 när friidrottens urstarke man Noureddine Morceli respektive kampsportaren Hussein Soltani vann varsin OS-guld på 24 timmars mellanrum, framgångarna för algerisk friidrott etsades på australiensisk mark anno 2000 framför 87 000 åskådare, mitt på Telstra Stadiums löparbana fick tre gubbar och en brud dela ut sina magiska insatser, i höjdhoppsfinalen på herrsidan kunde Abderrahman Hamad tillsammans med Sergej Kljugin slå förhandsfavoriten Stefan Holm; tre dagar senare var Jaber Said-Guerni ganska alert i herrarnas 800 meter och lördagen den 30 september var jag och resten av min klan hemma i Alger överlyckliga när vi såg på TV hur våra medeldistanslöpare använde styrkan för att nå en plats på podiet, allra högst upp klättrade Nouria Benida som segrarinna i damernas 1 500 meter och firade vilt hennes OS-guld med ett par glas kolsyrad läsk på middagsbordet.
Efter en misslyckad turnering i Aten var kampsportarna på bättringsvägen när de Olympiska Spelen nådde nästa anhalt vilket var Beijing år 2008; Amar Benikhlef nådde en OS-final i judo bland tungviktarna på herrsidan efter Soraya Haddads likvärdiga resa, han nöjde sig med silver efter att ha förlorat slaget mot georgiern Irakli Tsirekidze och i London ett par år senare så sattes friidrotten återigen på världskartan genom Taoufik Makhloufi som försvarade den grönvita matchdressen till guld i herrarnas 1 500 meter och följde upp med två silver i Brasilien.
Republiken Irland har gjort sig hemmastadda som enskild nation i det sportsliga, ja från och med starten i Paris 1924 där man tog in 49 deltagare dock utan medalj, personalskaran halverades innan man nådde Amsterdam och tog med sig det första historiska OS-guldet följt av ytterligare två på Los Angeles 1932 innan man valde att bojkotta självmant 1936 års turnering.
Precis som deras algeriska vänner hade Treklöverns framgångar i de moderna spelen kantats av de tuffa åren i hög höjd och extrem luftfuktighet, efter att man var medaljlösa i tre raka turneringar fick ett seglarpar och en boxare lyfta på vågskålen i Moskva 1980, finaldagen i LA drygt fyra år senare kom räddningen genom John Treacys magnifika insats i herrarnas maratonlöpning och på katalansk mark 1992 så vann man bara två medaljer varav ett guld, ljusningen vände på rätt plats vid rätt tillfälle när sommarspelen i Atlanta 1996 ristades som landets mest framgångsrika dock utan förvarning gällande klagomål om ett uppmärksammat medicinfiffel vilket gjorde en elitsimmare skyldig till att bli avstängd av FINA men behöll de tre guldmedaljerna och bronset.
Efter Sonia O'Sullivans silvermedalj på Telstra Stadiums löparbana och hettan i Aten kommer infrastrukturen att höjas ett snäpp med hjälp av en s.k. talangutvecklingsprogram, att lotsa fram unga atleter i hopp om flera medaljer som ställs på trofékabinetten känns som extremt svårt hos lagledningen om inte Sommarolympiaden i Beijing var som allra tuffast, bara för att amatörboxarna tog hand om silver och brons varpå kanotisten Eoin Rheinisch var snubblande nära ett OS-guld och sedan blev det revansch i London genom Joe Nevin, Katie Taylor och en hästhoppare vid namn Cian O'Connor; med bara två stycken silver i Rio hade Treklöverns OS-delegation satsat mycket på rodd inför turneringen i Tokyo som försenades med tolv månader, i klarvattnet fick roddarparet Fintan McCarthy och Paul O'Donovan tysta kritikerna och ta hem Republiken Irlands första guldmedalj på nio år, hur häftigt var det egentligen?
På förhand skall jag lista ut vilka nya stjärnor som gör stora intryck i Frankrikes metropol, på gymnastiksalen kan den gröna lyckan försvaras av två lovande ynglingar, för Republiken Irland har vi Rhys McClenaghan som vunnit VM-guld i herrarnas bygelhäst och för Algeriet har Kaylia Nemour blivit hemmastadd i den artistiska gymnastikens mångkamp respektive vinklad barr som individuell gren, i de algeriska landslagens olika ledningar fick man skicka ut fem amatörboxare, två medeldistanslöpare (Suleiman Moula & Jamal Sedjati) som jag höll ett extra öga på under fjolårets friidrotts-VM i Budapest och trestegshopparen Yasser Triki genom direktkvalificering.
Fortsättningsvis vilar Treklöverns medaljförhoppningar på andra sporter än bara friidrott och gymnastik, en jämn fördelning mellan killar och tjejer i kanotslalom, man har också skickat ut ett par cyklister i linjelopp och tempo, en hel trupp i fälttävlan och laguppställningarna i sjumannarugby på herr- och damsidan, min allra största favorit i årets OS-äventyr för Republiken Irland är speedstern i damernas sjumannarugby Béibhinn Parsons och hon verkar vara i toppform på matchdagarna i landslags- och klubbnivå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar