Armeniens långa väntan på intåg som enskild nation dragits med tiden när regionens atleter fick resa utomlands under sovjetisk flagg mellan Helsingfors 1952 och Seoul 1988, efter upplösningen kunde man tävla under föreningslagets namn i Barcelona 1992 innan viljestyrkan trädde fram fyra år senare genom en första klass-flyg till Atlanta i delstaten Georgia.
På kongresscentret i 1996 års arrangörsort hade Armen Nazaryan vridit hemmahoppet Brandon Paulsons ena arm genom en solid vräkning med bålen och vann finalmötet med friska poäng i bagaget, ja och vem trodde att grekisk-romersk brottning är till idag deras paradgren i den moderna OS-historiken om inte tyngdlyftningen kändes som en likvärdig favoritsport på VM-nivå, efter att ha lämnat Aten lottlöst kunde den armeniska delegationen satsa på mer i de här grenarna och ta hem fler än två medaljer, målet avklarades och Tigran Martirosyan var den som bärgat minst silver som belöning i Beijing 2008.
Dagens brottarikon Artur Aleksanyan tävlade i tre raka Olympiska Spel med ett läroår i London som lett till en hyfsad bronsmedalj, det dröjde fyra år till det första guldet sedan 1996 skulle komma och fansen jublade vilt när de såg honom vinna mot kubanen Yasmani Lugo med en jordskredsseger och de resterande medaljerna togs av andra brottare, tyngdlyftare och en gymnast, sommarspelen i Paris ligger vid horisonten och jag ska addera två huvudinriktade atleter till medaljvittring på olika arenor, den ena är gevärsskytten Elmira Karapetjan och den andra är brottaren i sin viktklass Slavik Galstyan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar