lördag 18 juli 2020

Kompakta pendlare - Del 4

Fords Europadivision var på väg att producera en ny modell som byggs på deras nya C1-plattform, bilen måste vara högbyggd, ha minst fem säten med en flexibel arrangemang och nya motorer som följer avgasnormen Euro4.
Denna utmaning gjordes av den belgiske projektledaren Daniel Paulin där formgivningen av nya Ford C-Max innehåller en modern tolkning av andra generationens Focus, kylargrillen påminner mig mycket om storebror Galaxy trots dess strama kontur från både sidoprofil och bakvagn medan den mekaniska sidan har en annan visa, beståndsdelarna var ihopskruvade från existerande bilar inom Ford-koncernen, till exempel en liten bit Fiesta i främre hjulupphängningen, styrstången hämtad från en Mondeo och växellådans interna delar var härstammade från en Volvo 850 T-5R.

Kabinen har otroligt mycket utrymme både i främre raden och på andra sätesraden även om baksätena som delas 60/40 fälls ned till att få ett plant golv, instrumentpanelen var nydesignad på sin tid med den logiskt utformade färddatorn i och med att varvräknaren och hastighetsmätaren är något svåravläst, växelspaken sitter högt placerad som i en Citroën Xsara Picasso och mittkonsolen har en simplistisk form med de enkla klimatreglagen och en bit ovan finner du stereon med CD-växlare som standard och bland tillvalen så kostar navigationssystemet och nyckellös tillgång extra pengar.

Nästan hälften av ägarna till första generationens C-Max föredrog Duratorque-dieseln på två liter, 136 hästkrafter och en vettig acceleration från 0-100 km/h på 9.6 sekunder, svenska ägare däremot tog det drastiska beslutet att lägga stora summor på en C-Max med bensindrift, 1.8 liters Duratec-motorn var i våra ögon en bästsäljare i antingen Ambiente, Trend eller Titanium för körglädjens skull.

C-Max Mk1 var under de sju åren på marknaden en ganska säker och prisvärd kompakt MPV men inte riktigt har den körglädje som Renault hade haft med Scénic II, från och med världspremiären i Frankfurts bilsalong 2009 och första försäljningsmånaden 2010 kom så den andra generationens C-Max med "Kinetic Design" i den runda formgivningen, här kan modellen ges i två olika karosserier, en i vanlig form med fem säten och gott om bagageutrymme respektive Grand C-Max med skjutdörrar och två extrastolar i tredje sätesraden.
Trots den förbättrade aerodynamiken, dess låga luftmotstånd i klassen känns interiören lite för mycket Fiesta med knapparna som sköter radion och sju tums TFT-skärmen överst i mitten på de dyraste modellutbuden, nyckellös tillgång respektive automatisk klimatanläggning återfinns som standard och mätarna är fortsatt svåravlästa i och med att färddatorn har en kristallklar briljans.

På sätt och vis hade den prisbelönta EcoBoost-motorn på en liter och 125 hästar installerats för att ge en god balans mellan ett högt vrid och en låg bränsleförbrukning, första intrycket bakom ratten hade varit på den negativa sidan än den positiva när väghållningen är lite för hård för en familjevagn i den storleken, bilen känns lite svårstyrd i höga farter och på senare årsmodellerna med en ny grill och nytt infotainmentsystem var kuggstången inte längre ett allvarligt problem.

Efter två generationer och ett sexsiffrigt antal sålda exemplar är nedläggningen av en viktig bil i modellskaran ett faktum eftersom redan under andra kvartalet av 2019 tvingade Ford att skära ner på personalen och bilmodeller på grund av just ett ljummet 2018 i kompakta MPV-segmentets säljstatistik.










Kort dokumentärfilm om Ford C-Max Mk1 med Penny Mallory


Provkörning av andra generationens C-Max årgång 2010


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar