Bilen byggdes på fabriken i Mie-prefekturen där Suzukas Grand Prix-bana är perfekt beläget, mycket till glädje från de anställda i ledningen på vardera sida (Europa & Fjärran Östern), chassit är byggd på samma plattform som crossovern CR-V med dess strama linjer på sidoprofilen där dörrhandtagen var hämtade ur mellanklassbilen Accord, fronten karakteriseras av en kort och flytande motorhuv, framlyktorna är bredare i storlek än en samtida Accord tillsammans med den nybelagda kromade grillen och den sluttande C-stolpen påminner mig mycket om första generationens Renault Scénic från olika infallsvinklar.
Kabinen har en rätt så smart och högteknologisk form, ratten är multifunktionell och all teknik som finns på instrumentpanelen var lånade ur en samtida Accord som exempelvis den logiskt utformade färddatorn med blå dekor på mätarna, reglagen för elhissarna sitter närmast körriktningsvisaren, på instrumentpanelens övre del hittar du navigationsskärmen som tillval med CD-växlare, lite grann underifrån är växelspaken högt placerat med direkt tillgång till klimatanläggningen och parkeringsbromsen låg precis under växelspaken på grund av just sätesarrangemanget fram.
Med tre soffor fram och bak som på Fiats djärva Multipla kunde baksäteskomforten ligga bra till med ett hyggligt lika bra lastutrymme, vad som är bättre jämfört med konkurrensen är att alla tre baksäten fälls ner på ett enkelt vis till ett plant golv från lasttröskeln till stolsryggarna fram.
Förvaringsmässigt kan bilen få plats med tre små glasflaskor i en bred mugghållare under mittkonsolen och den mellersta stolsbasen fram förvandlas till ett litet bord om man äter ett mellanmål säkert eller använda den som ett mobilt kontor och arbeta med ett Word-dokument på din bärbara dator.
Valet av drivlina har varierat genom åren mellan olika marknader, till exempel här i Europa där 1.7 liters bensinfyran ersattes av en nyare 1.8 liters motor på de senare årsmodellerna, flugan i salvan lär vara den omåttligt högvarviga raka fyrcylindriga maskinen som ingick i både Executive och Sport-utförande, den hade maxeffekten på 150 hästar med ett vettigt vrid på 192 Newtonmeter och var länkad med en sexväxlad manuell låda ur en EP3 Civic Type-R, automatlådan och fyrhjulsdrift fanns enbart som standardutrustning på den japanska marknaden.
Köregenskaperna var som sagt medelmåttigt för en familjevagn med sex säten, i ett älgtest fick skruvfjädringen med triangellänkar bete sig lite annorlunda på bakvagnen än på fronten på grund av bilens korta axelavstånd, de ventilerade bromsarna var lika tåliga som den motsvarande mellanklassbilens bromssystem, styrningen har mindre krängning på feldoserade kurvor i olika underlag om inte åkkomforten håller samma klass som på andra bilar i segmentet.
Mellan 2004 och 2009 var Honda FR-V en stram figur bland kompakta familjevagnar, trots den medelmåttiga försäljningskurvan och en väsentlig åkkomfort hade den gått ur produktion på grund av nedskärningar i modellprogrammet.
Inslag från MSN Cars om Honda FR-V år 2007
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar