Idag är det Frankrikes nationaldag och mitt uppdrag är att skriva ett inlägg om landets kanske kända tävlingsfärg eftersom bilracing på de tidiga åren handlade om att försvara ditt fäderneslands heder långt innan sponsorintäkterna drog hissnande summor i marknadsföring.
Vid 1900-talets början var "Bleu de France" en enastående karossfärg på en tidig racerbil eftersom blå representerar Atlantens glimrande vatten eller varför inte atmosfärens himlavalv och det var därför som Peugeot vann Indy 500 tre gånger innan Le Mans 24 timmars instiftades 1923 under det gamla organisationsnamnet Automobile Club de France Grand Prix d'Endurance, grannlandet Italien långt före starten av Formel 1-VM flera decennier senare fick stjäla den röda färgen från Norge, engelsmännen vände sig till irländarna för att måla sina bilar av den mörkgröna nyansen, Tysklands stolta bilmärke Mercedes-Benz vars huvudingenjör kom på en genialisk idé, han överlät teknikerna att sandpappra bort den vita karossfärgen tills den glittrande silvergråa nyansen blir en klass för sig när märket dominerade stort före krigets utbrott och helvitt överlämnades sedan till Japans fördel.
Blåa tävlingsbilar för mig är intressanta och mycket vackra som andra konstverk i den moderna tidens bilindustri, på 70-talet var originalet bland rallyvagnar Alpine A110 snabb och smidig på serpentinsvängarna medan Matra 670 från samma tidsålder blev en lyckad succé på Le Mans med tre raka segrar då Henri Pescarolo var huvudpersonen bakom ratten på glasfiberkärran med tolv högt sjungande cylindrar under huven.
Många år senare när mina första Formel 1-minnen var otroligt färska i mina ögon har de blåa Ligier-bilarna nästlat sig på pallen tre gånger under säsongen 1993 med frekventa poängplockaren Martin Brundle och hans landsman tillika nära namne Mark Blundell i det franska laget, Tysklands GP anno 1993 är en nervkittlande exempel på hjul mot hjul-racing i över 330 km/h, Mark tampades med Gerhard Berger i den röda Ferrarin om fjärdeplatsen, ge Fair Play innan hans lyckade satsning på en omkörning vid Motodromen gav lite extra fördel.
1994 fick teamet fortsätta använda den ett år gamla JS39: an fast i B-specifikation med ny Renaultmotor dock utan elektroniska hjälpmedel som Williams-bilarna gjorde i tidigare säsonger, ett år senare blev Ligier uppköpt av Tom Walkinshaws imperium och bytte nyans från den traditionsrika "Bleu de France" till en mörkare blå färg som i Frankrikes fotbolls- och rugbylandslag, 1996 var året då man fick senast se en blå bil högst upp på pallen, i Monaco gjorde Olivier Panis en hjälteinsats när han trängde sig förbi Eddie Irvine och fått se Damon Hill respektive Jean Alesi bryta loppet.
Alain Prost tog kontroll över Écurie Ligier innan säsongsupptakten där han bytte namn till Prost Grand Prix med tidiga framgångar på kontot, det då nyetablerade laget med samma personalstyrka fixade pallen i Sao Paulo respektive Barcelona tills Olivier Panis skadade sig allvarligt på Gilles Villeneuve-banan i Montreal, teamets reservförare Jarno Trulli åkte riktigt bra i fransmannens frånvaro, låg bra till i ledning på österrikisk mark innan Mugen Honda-motorn spydde ut kraftig rök mitt framför David Coulthards ögonvrå.
Med en medioker 1998 åt skogen hade F1-säsongen 1999 varit lite ljusare när teamchefen anställde en del toppnamn inom aerodynamik och chassiinställning som f.d. Ferrari-designern John Barnard och Loïc Bigois, i Brasilien åkte Panis upp på poängplats innan en rejäl formsvacka trots att han kvalade trea som bäst framför hemmapubliken i blå regnjackor, efter tre raka race utan poäng som sträckte sig mellan Hungaroring och Monza kom det lovande beskedet från personalen i blåa skjortor; Jarno Trulli mäktade till sig en jättefin andraplats bakom vinnaren Johnny Herbert tävlandes för Sir Jackie Stewarts tävlingsteam och ljusglimtarna över Nürburgring växlades till häftiga regnskurar i den moderna tidens mest klassiska ögonblick som alla F1-fans snackade hur många gånger som helst i olika forum.
År 2000 för mig var otroligt bra när de stora biltillverkarna ankommit och börjar slåss om konstruktörstiteln men det gör inte Peugeot som lade stora summor i utveckling av deras V10: or, slöseriet berodde på antingen Prost-teamets hastverk AP03: s design eller felet på motorns tänkta monteringspunkt, jag tycker att bilen i sig är förträffligt vacker som det gör nu på Peugeots museiutställning men på tävlingsbanorna har allting gått åt skogen, på sjutton deltävlingar hade laget slagit sönder mekaniken hela 63 gånger och lämnade garaget tomhänta, de borde ha tagit minst en poäng på Spa om inte Jean Alesis bil fastnat i treans växel, därefter var det droppen efter säsongen 2001 med två poängplatser och en lång formsvacka under kalenderårets andra halva, verksamheten fick läggas ner och de anställda på fabriken i Guyancourt varslades till fördel av Toyotas entré till bilsportens finrum.
Mellan 2010 och 2011 kunde Marlboro Peugeot Total återanvända den mörkblåa nyansen som basfärg på Le Mans-racern 908, i den gamla bilen med V12-dieseln under huven kunde laget inte försvara titeln från 2009 utan alla tre bilar tvingades bryta till följd av en vevstake som lossnat efter att de nya delarna fraktades från fabrikens reservdelsavdelning, båda gångerna hade Peugeot vunnit långloppscupen ILMC även om den 79: e upplagan av Le Mans 24 timmars innehöll mycket spänning från start till mål och en kvarts miljon bilentusiaster inklusive en Peugeotsupporter som jag kunde ha sett det blå tåget slå den kvarvarande Audin på hemmaplan.
Idag på Formel 1-cirkusen är den traditionsenliga blåa nyansen hos en fransk konstruktör tillbaka efter tjugo års väntan, efter misslyckandet som hägrade Prost Grand Prix är det Signatech Alpine som försvarar Trikolorens färger genom en stjärnspäckad laguppställning där man inkluderar Esteban Ocons talang, Fernando Alonsos erfarenhet i comebacken och teknisk expertis från lagets förbundskapten Davide Brivio.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar