Vidare till det tredje avsnittet ur specialserien från dailysportscar.com som rör franska bilmärket Peugeot och deras framgångssaga i sportvagnsracing fylld med otroligt höga betyg och tuffa arbetsdagar i garaget, idag har jag uppdraget att ägna en hel brödtext om privatisterna på Le Mans, en sida åt Gérard Welter och en sida åt Henri Pescarolo.
När Michel Meunier vände sportvagnsbygget mot ryggen 1989 kunde hans forna kollega Gérard Welter återuppbygga sitt stall från ett pappersblad med frugan Rachel och bildat Welter Racing, 1992 fick han bygga sitt första LMP900-bil med öppen cockpit vid säregna namnet Peugeot Spider och hittat på en bra designidé, nämligen ett självbärande karosseri med ett enda skal och bakom sittbrunnen låg en fyrcylindrig bensinmotor plus växellåda och turbo ur en 405 T16, 1993 vann Gérard Welters lag klassegern innan båda sina bilar fått bryta 1994 års upplaga av bilsportens största evenemang, pluspoängen skopades bara för tillfället sommaren 1995 när William David och Patrick Gonin kvalade på första startled i racet som vanns av en icke-LMP1: a i modern tid (McLaren F1 GTR), dramat i vätan slutade i en hemsk krasch för Patrick Gonin vid slutet på Mulsannerakan efter att ha tappat fästet sedan han låste ena bakhjulet i en vattenpöl, bättre lycka 1996 var det inte för designgurun som senare tagit hand om personbilarnas braksuccé och under testdagarna i början på maj 1997 så släckte racingvärlden en begåvad gnista.
Sébastien Enjolras dog hastigt i en hemsk krasch på raksträckan efter Arnage när delar av motorhuven for till väders, hamnade i en dubbelvolt och landat över stängslet, dagen därpå skickade ACO: s delegation ett dystert meddelande till teamägaren och gjorde att Gérards bilar fått dra sig ur på det mest makabra av alla sätt, regelverksmakarna fick bannlysa chassikonstruktioner med ett enda skal och det sista vi såg av originalchassit gick under testdagarna 1998 när en bil var bensindrivet och den andra var en experimentbil med biogasdrift.
År 2000 fick Gérard och Rachel Welter återvända till Le Mans med sina nykonstruerade LMP2-bilar på den tiden och återkomsten till podiet i kategorin var lyckad, tre brutna lopp i rad från början, en begravning och därefter tre raka andraplatser i LMP2 med några lokala förare som Jean-René de Fournoux och Stéphane Daoudi inklusive den japanske ässet Yojiro Terada, trots misslyckandet med Zytek-motorn 2008 (numera Gibson-motorn) blir den franska konstruktören förevigad med Peugeot-länkarna.
Henri Pescarolo däremot hade lagt hjälmen på hyllan efter att ha deltagit Le Mans 24 timmars hela 33 gånger och vunnit fyra segrar därav tre raka med Matra, efter att ha bildat FFSA: s förarakademi (f.d. La Filière) kunde han sadla om till arbetet som stallchef för laget som bär sitt eget namn, våren 2000 köpte Henri en gammal Courage C52 med en Peugeot V6: a trimmad av Sodemo Moteurs är hans första lyckade race i depådisken värd stora summor, en jättefin fjärdeplats bakom tre silvergråa Audi R8: or innan han blev tillfrågad att låta sitt team köra en hel säsong i sportvagns-EM året därpå även om hans primära fokus låg på tävlingen över 24 timmar runt Circuit de la Sarthe med syfte att värva franska förarproffs i laget, med undantag från f.d. F1-chaffisen Ukyo Katayama i sitt första framträdande sedan däckexplosionen 1999.
2001 var allt annat än regnskurar, kvaddade bilar innan Porsche-kurvorna och kunde ha slagits om pallen tills växellådan gick sönder och halkat ner till en trettondeplats, än en gång hade Henri tagit ut två stycken Pescarolo C60 Evo till uppdraget som till slut överlevt de 24 timmarna med en klen tiondeplats, beståndsdelarnas tillförlitlighet förbättrades en aning och anno 2003 var de båda vackra bilarna med blågrön färgsättning hemma efter att ha slutat åtta och nia, det sista vi såg av Peugeotmotorn trimmade av en privatist spelades hösten 2003 när pilotavsnittet av Le Mans Endurance Series tog fart över tusen kilometer fast på Grand Prix-slingan.
Bildkälla: doubledeclutch.com
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar